Det gnälls ju väldeliga om det här nu emellanåt. Och vissa strömningar i vårt samhälle tycker det är förfärligt med alla smitare och att det är så lätt att bli sjukskriven. 
Långtidssjukskrivna får sig också en rätt så kraftig känga. Är de egentligen inte lata? Nog kan de jobba lite grann? 

Och vad görs då? Jo då startar stora drevet, på de sjuka? Någonstans i denna drevkedja finns en och annan åtgärd som faktiskt kan betraktas som vettig. Att hitta strategier / metoder för att fånga upp fuskarna. Det är bra. Men resten av åtgärderna kan aktuella debattörer, politiker och tjänstemän stoppa upp någonstans. 

Någon stans verkar perspektivet ha gått förlorat. Av vilken anledning är och blir människor sjuka och då avser jag i första hand de som har och hade jobb? 

Kan det ha att göra med att det blivit tuffare på arbetsmarknaden? Att den som arbetar måste vara mer kvalificerad, klara mer kvantitet till en högre kvalitet. Krav som givetvis är svåra att uppfylla, ja kanske till och med omöjliga. 

Ingen och då menar jag ingen politiker eller myndighetsperson har lyckats med att stoppa den här utvecklingen inom arbetslivet. Är ni med om vad jag menar? Det finns ingen plats för de som inte är perfekta eller inte förmår prestera 100-150%. De slås ut. Många till arbetslöshet och många till sjukskrivningar. 

Vad händer då? Grejen är ju den att om arbetsgivare ”gör sig av med” denna arbetskraft så inte ersätter de dessa med mer s.k. kvalificerad. Nejdå. De som är kvar förväntas sköta ruljansen. Vad händer då? Jo, bl.a. så uppfinns begreppet utbrändhet. En ny sjukdom som drabbar de framgångsrika. På senare tid har sjukdomen smittat av sig även till mindre framgångsrika. Fast här vill jag nog mer kalla det utarbetad. För att bli utbränd måste du ha brunnit, anser jag. 

Utbrändhet är en snyggt förpackat mer eller mindre akut djup depression som tar lång tid att rehabilitera och ofta leder till eller slutar med personlighetsförändringar. Ibland positiva, ibland negativa. 
Givetvis inser ni att detta bara är ett exempel på en sjukdom som drabbar de som mer eller mindre tvingas in i arbetshysteri. 

Det jag vill komma fram till är att det är arbetsgivare och arbetspolitik som driver på de höga sjuktalen, inte de sjuka. Det är inte de sjuka som tuffat till det på arbetsplatsen. Det är effektivitetsivrarna och då givetvis också kraven på högre vinster. 

Min önskan är att man vrider fokus mot de egentliga syndarna, vad avser sjukfrånvaron. I första hand arbetsgivare. Ett bra sätt är att låta arbetshälsorna få ansvar för sjukskrivningsintygen. 60% av sjukskrivningarna lär vara knutna till arbetsplatsen på ett eller annat sätt. De flesta är s.k. ergonomiskt felaktiga arbetsställningar, arbetsmoment eller stress. Sedan kommer också en hoper som handlar om kommunikationsstörningar, många skämmande nära mobbing, många om odugliga chefer. Alltså, arbetsplatsanknutna problem ska så långt som möjligt lösas inom arbetet, via och av arbetshälsorna i dialog med arbetsplatserna och givetvis i förekommande fall försäkringskassorna. Att sjukskriva någon till hemmet och samtidigt så sker inga åtgärder på jobbet. Vad händer då när den sjuke kommer tillbaka? 

Sedan ska fokus riktas på livsmedelsproducenter. På något sätt måste det till krav som hindrar dessa att översockra sina produkter. Bort med tillsatt socker i alla livsmedelsprodukter! Folk blir sjuka av detta – övervikt, diabetes, för att nämna några få. 

Nästa insats är på det personliga planet. Det måste bli tydligare att en anställd är ansvarig för sin egen kropp. Ska man klara arbetslivets påfrestningar måste man sköta sig privat. Sluta slappa! Ut och rör på Er! Lättare jympa är inte fel. Och ät rätt! Drick mindre alkohol! 

Vi kan ställa krav på arbetsgivare att de ger arbetstagare möjligheter, verktyg och ergonomi att kunna få en godkänd arbetsmiljö. Men då måste vi samtidigt acceptera att arbetsgivaren har rätt att ställa krav på arbetstagaren att denne faktiskt använder hjälpmedel och skyddsmedel på ett föreskrivet sätt. Och sköter sin kropp. 

Men först och främst (och enklast att genomföra): Sjukanmälan till arbetshälsan!

Tänk vad mycket en cykelpump kan betyda. 
Vi köpte ny sådan häromdagen. En rejäl en, med lufttrycksmätare å allt. 3-4 kg skulle det klämmas in i däcket enligt kunnig källa. 

Hustrun meddelar att hon inte kommit fram till jobbet så snabbt någon gång tidigare. 

Fortfarande lite, lite besvär med känselbortfall på höger tumme. 
Väsandet i huvudet finns där fortfarande men det besvärar inte. 
Däremot har jag fortfarande besvär med min vänstra raka magmuskel, övre del. 
Trött idag, son ett par tre timmar – kanske lätt förkyld? Är lite, lite tung i huvudet. 

I samband med hälsa vill jag också nämna att en av mina s.k. mejlkompisar har genomgått en så gott som exakt likadan operation i nacken som jag genomgick. Ringde och pratade med personen. Är kvar på avdelningen. Nyröntgad. Kommer antagligen hem i morgon. Har en hiskelig värk i nacken (känner igen det där). 

Idag flaggar: 

för FN-dagen. 

Har precis inmundigat en delikat smootie gjord bl.a. på banan. Det är min hustru som skämmer bort mig med dylika små smaksensationer. 

Vi köpte en kul leksak till hunden idag. En liten plastgris. När man klämmer på den så låter den som en något hes gris. 
Det där tyckte vår hund var helfestligt så hon har tuggat på den där nu i 4 timmar och fyllt vår eter med grisgrymtningar. 
Klart bättre än alla pipleksaker vi i ett anfall av hjärnsläpp köpt. Hunden har nämligen lärt sig hur man liksom kan få ljud både på in- och utandning, så att säga. De flesta av dessa pipisar ligger uppe i vår bokhylla. 

Och så har jag varit och lett jympa. Det kändes mycket bättre nu när jag bytt ut två låtar. 
Nu är det snart dags att börja fundera på nästa jympaupplägg. 

Jag har ändrat en del i texterna nedan så inte identiteter röjs 🙂

En far skickar ett mejl till sin sons sjukgymnast: 
”Tjena! 

Hörde att du fått sonen som rehabiliteringsoffer. 
Se nu till att han inte kommer allt för lindrigt undan. Han har haft en oförskämd tur. Det vore bra om du hjälpte till att påminna honom om det idiotiska i att köra motorcykel. Han här nämligen mumlat något om att han är sugen på att köra igen. 
Lite kännbar smärta är inte fel. 

Fadern” 

SMS från sonen till fadern: 
”Tjena far, hörde att du skickat mail till min sjukgymnast. Så jag får väl säga tack för träningsvärken 🙂 ha en bra dag, kram” 

Faderns svar: 
”Visst är det fint med en omtänksam far.”