Nu hoppas jag det räcker. Jag lyckades få datorn något tystare genom att investera ett par hundra i en ny processorfläkt med tillhörande kylfläns. 

Lite kul var det när jag köpte den på Elektronikhuset i Trollhättan. När jag och den kvinnliga expediten till slut kommit fram till och hittat det jag skulle ha, en tystare processorfläkt, så går vi fram till disken. Hon på insidan och jag på ”utsidan”. Då frågar hon: ”Har du kylpasta?”, ”Öh… nej?” svara jag och kommer sedan på att jag såg något på min blivande nya processorkylare. Jag öppnar förpackningen och visar expediten på en fyrkantig tunn hinna under ett plastlock. ”Det där är ingen kylpasta.” säger hon. Jag tar då bort plastskyddet och håller fram den s.k. kylflänsen. Hon tittar på den och så fortare än vad jag kunde uppfatta har hon kört fram ett finger och kletade till mitt i den där tunna hinnan som då övertydligt visar sig vara, just kylpasta. Och hon har nu hälften på fingret. ”Det där var ju inget bra.” kommenterar jag det hela. 
Jag får med mig en liten tub kylpasta, utan kostnad. 

Innan jag var till Trollhättan City så stannade jag vid EL-Giganten på Överby och köpte en diskettenhet, en floppy 3,5”. En sådan där numer smått historisk enhet som man kan stoppa in disketter i. Vilka rymmer upp till 1,44 Mb. 
Har länge gått och funderat på denna konservativa nostalgiska investering och nu är den gjord. 
Och jag kan meddela att den fungerar alldeles utmärkt. 

Nu håller vi tummarna, för att den (min) digitala teknik ska hålla ett tag till.