Morrn!

I dagens morgonblaska, ttela, berörde ledarsignaturen AA något som jag funderat på länge. Varför i herrans namn är inte tandvården införlivad i den övriga patientförsäkringen?
Det är ju alldeles rätt, som AA påtalar, tänderna tillhör kroppen.
Jag röstar för att tandvården helt och fullt ska införlivas i vår patientförsäkring!

En annan sak som berörde mig var Carolina Klüft. En helt underbar tjej. Den bild jag fått av henne är att hon är ödmjukheten manifesterad. Hon är också en person som gett begreppet ”fokus” ett ansikte.
Och då har några mesar till sportjournalister mage att skriva skit om just det? Lågt IQ, väldigt lågt IQ, är mitt betyg till sådant beteende.

God Morgon!

Nu har jag vaknat!. Jag var faktiskt vaken tidigare och har hunnit med att intaga frukost och läsa igenom morgontidningen.

När jag läste rubriken på ttela’s förstasida, Många våldtäkter går inte till åtal, kom jag att tänka på gårdagens studie av vad Jane Lagerqvist skriver på sin blogg.
Hon är ju djupt engagerad i detta och verkar göra ett jättejobb. Hoppas hennes engagemang bär frukt.
Läste sedan inne i bladet att det öppnats en speciell mottagning för våldtagna. Men jag kan inte låta bli att reagera. Mottagningen verkar vara öppen endast för våldtagna kvinnor.
Våldtagna män då?

Jane skriver också mycket om det obehag hon möter ”på stan”, blickar, anspelningar, äckel etc. Och hon beskriver det här som ett specifikt kvinnligt problem. Är det det?

Jag kan se andra varianter. Det fanns en period i mitt liv jag simmade väldigt aktivt. Och att bada bastu gillade jag, då också. Men med tiden märkte jag att det vid en viss tid en viss dag, i badhusets bastu, så var det lite annorlunda än andra tider.

Eftersom jag är rätt så trögtänkt (läs naiv) så tog det ett tag att fatta att det var ”bögtid”. Jag hittar inget bättre ord. Men det var då mer bögar än normalt i framför allt bastun.

I duschen kunde det hända att man fick granskande blickar, uppifrån och ned, och sedan kanske en nick och ett leende.

Vid ett tillfälle var det en herre som kom fram och berömde min (då) snygga överkropp. Och jag kände mig smickrad, det är sant. Men jag kände samtidigt ett visst obehag.

Nu har jag inget emot bögar. Jag bryr mig egentligen inte. Men det blir jobbigt när man blir ett ofrivilligt objekt. Så jag förstår vad Jane diskuterar och vad hon menar. Jag undviker numer den bastun.

Men inser Jane, och hela ”antimän”-flocken av feminister, att män kan ha samma problem som kvinnor? Att det inte bara handlar om att män äcklar kvinnor.
Kvinnor i flock kan vara riktigt duktiga på att äckla ensamma män.

Så, det jag egentligen menar, är att detta egentligen INTE är ett könsproblem. Det är mer ett beteendeproblem. En brist på respekt. Ofta gror detta när ingen visar var gränserna går. Barn måste få rätt signaler, tidigt, från alla håll. Äckliga gubbar och snobbiga brudar måste också få sitt beteende bemött. De måste få signaler om att de sårar och äcklar. Och det måste vi alla hjälpas åt med. Det kan vi inte förvänta oss att något slags anonymt samhälle ska göra. Det handlar om dig och mig. Civilkurage.

Ja, ja. Det jag egentligen tänk att skriva var att gnälla lite om hur jobbig värk jag har i kroppen, idag, denna morgon, just nu. Samma högersida som besvärar. Det värker uppifrån huvet ned till högerfoten. Med två ”centra” i högerarmen och högerhöften. Det tjuter i huvudet. Det tar ett tag innan värkmedicinen verkar.

Idag är det den 1 augusti. I augusti förväntar jag mig att kallelsen från Sahlgrenska ska komma. Då kommer själva operationsdatumet att bli bestämt. Det är bra att veta. Att få något konkret. Att gå omkring i ovisshet är fruktansvärt tärande.

Tänk på det, alla ni läkare, som underlåter att undersöka och därmed försätter en människa i tillstånd av att vara ickediagnostiserad. Det är nedbrytande! Det blir man inte friskare av. Tro mig!

Hälsa

God morgon! (6:45) Ja jag tycker faktiskt det. Fastän jag vaknade av att det värkte i högerarmen och väste/tjöt i huvudet, stel i nacke och rygg (gårdagens cykelmekande ger sin tribut).

Jag kom på mig med att tänka på en Dr Sigfridsson, Neurolog, på Kärnsjukhuset i Skövde och hans slutord i sin bedömning [050530]:
”Sannolikt är det framförallt “coping”-strategier som behövs för framtiden, men var sådan kompetens finns känner jag inte till på rak arm och får i så fall ordnas via inrem.”

”Coping” innebär att man lär sig leva med sina besvär och inte tillåter att de påverkar en. När man vet om att de inte är ”farliga” så kan man ”koppla bort dem”. Det är vad ”coping” i stort går ut på.

Jag skulle vilja göra ett nytt besök hos Dr Sigfridsson och när han undersöker en patient eller dokumenterar i en journal så skulle jag sparka till honom stenhårt på smalbenet eller sticka honom i högerarmen med en nål, sådär lite oregelbundet.
Och säga: ”Låt inte smärtan påverka dig. Fortsätt jobba, koppla bort den, slappna av. Du vet ju var det kommer ifrån, glöm den.”

Nu ska jag vara ärlig och påtala att Dr Sigfridssons bedömning och prat om ”coping” faktiskt har hjälpt mig en hel del. Jag kan nu mycket lättare ”komma över” en smärtattack. Och varje gång det hugger, bränner, rycker eller värker så tänker jag; ”Slappna av, rätta till huvudet, bry dig inte, du vet var det kommer ifrån.” Och då upplever jag i alla fall att besvären minskar något fortare än vad de gjorde tidigare.

Nu ska jag äta frukost. Sedan ska jag lägga plastgolv på balkongen på vår framsida.

Efter att de renoverade våra balkonger har det nu börjat samlas pölar och vill man vara ute på balkongen så måste man torka upp de där pölarna. Eftersom vi fått nya tätare balkongräcken så torkar inte vinden upp de våta balkongerna lika effektivt som förut.

Vi har köpt små grå fyrkantiga plastplattor (30x30cm). 5st buntar med 1 m2 i varje för 99 SKR styck (på ICA Maxi, Överby, Trollhättan).