En vardag bland vardagar.

Idag ska jag till sjukgymnastiken kl 15:00.
Efter det blir det en sväng till bastun.

Nu på förmiddagen har jag tänkt ge mig ut till den kommersialismiska strömmen och leta filmbelysning. Jag har fått för mig att det viktigaste/roligaste just nu är att göra amatörkortfilmer och då krävs det ljus.

Har gjort en 4 minutersfilm, inomhus, i ”vanlig” belysning, med en digitalkamera med möjlighet att spela in filmsekvenser. Det blir VÄLDIGT kornigt. Nu kräver jag inte så mycket av min ”filmkamera” då jag är i lärande-/experimentstadiet. Men ljus det är nog det viktigaste.

Så jag ska försöka få tag på billigt byggljus, på stativ. Testa å se vad som händer med 500W halogenlampa.

Filmkamera är sedan givetvis nästa steg. Och där har jag förstått att det viktigaste är att det finns manuella inställningsmöjligheter. Det går ju inte för sig att hela scenen ändrar ”färg” bara för att en person kommer in i handlingen. Eller att automatfocus får fnatt.

Var ”tvungen” att kila iväg till toa och skita. Och då kom en ”sanning” farandes. Jag har haft en liten ”taskig” känsla när jag varit ute med hunden då man stått där och stirrat på hunden när den skiter. Hon har ju haft problem med magen så avföringens utseende är intressant.
Men, som sagt, lite taskig har jag känt mig, att hon inte fått skita ”i fred” så att säga.

Jag ska sluta känna så. Nu när jag satt på toa och koncentrerade mig på mitt skitande så hade jag en hund som satt 3 decimeter framför mig och stirrade mig ömsom rakt in i ögonen och ömsom ned i holken för att utröna var ”ljuden” kom från. Och emellanåt kunde hon inte låta bli att luta sig fram lite och sniffa – det luktar ju så ljuvligt gott – om man är hund.

Om jag skulle testa nästa gång hunden skiter ute och krypa fram och sätta mig 3 decimeter framför henne och stirra henne in i ögonen. Hämnd?