Jag har nu på morgonen varit upptagen med att "plocka i ordning". Hustrun skulle få ett kort besök av en kamrat och då ska ju hemmet se ut som någon slags utställningslokal.

Jag kan inte låta bli att tycka, men ska man inte ha ett hem ordnat på det sätt som man själv vill? Jag tror nämligen att de flesta gångerna man "plockar i ordning" gör man det inte för sin egen skull. Man gör det för någon annan.
Eller? Det kanske faktiskt är för ens egen skull? Ja för hustruns skull då. För henne är det jätteviktigt att det ser ut på ett visst sätt när det kommer besök. Gör det inte det så mår hon dåligt. Och då är du ju för "sin egen skull" som vi plockar i ordning.
Problemet är väl att jag blir inblandat i hustruns normer. De är inte lika, våra normer, om hur det ska se ut här hemma.
Men, även här kan jag ju tänka efter lite. Om hustrun mår dåligt, då mår jag dåligt. Och jag vill inte må dåligt. Och då ligger det ju i mitt intresse också att "plocka i ordning". Då mår ju i slutändan alla bra. Även om jag gnäller under tiden.

Mitt rum är i alla fall "fredat" från hustruns "plocka i ordning"-norm.
Men det tycker hon är OK. För då kan hon alltid med ett menande uttryck tala om att "Ja, och det här är Nisses rum."

Men ibland känns det inte riktigt rättvist. Av de 104 kvadratmeter vi bor på har jag "makt" endast över 10.

Nu ska jag återgå till mina "historier". De redigeras. Jag har varit i kontakt med min Syster så en del i historierna bör modifieras. Till det bättre.