Det fräckaste med den här föreställningen / upplevelsen var att den skapats utifrån rummet vi var i. Och handlingen…, ja givetvis kan allt tolkas och här kommer då min tolkning. Jag vet inte om den är ’rätt’? Men det ingår väl i den konstnärliga friheten att all tolkning är rätt, visst?

Jag såg två människor som beskrev sitt liv ur minst två perspektiv. Deras relation byggde på en eller flera drömmar. Frågan jag kan ställa mig är; ”Av vilken anledning valde de att fortsätta, leva tillsammans?” Eller, slutet kanske sa att de valde att inte göra det?

De började med att träda in i rummet genom var sin dörr vända in mot rummet och sedan se varandra… det slutade med att de stod med näsan tryckt mot var sitt fönster, i motsatta ändan av rummet. Med ryggen vänd mot rummet.

Nu vet ju inte jag? Men symboliserade det att de där ute såg en ny mer meningsfull framtid där de lämnade det gamla bakom sig. Eller var det bara ett fortsatt stirrande ut i en oändlig tomhet?

Paulina (Nadja)

Karaktärerna framförde en relation som kastades mellan ’vi har älskat varandra’ och ’vi föraktar varandra’. Lite fick jag en känsla av att bägge var mer eller mindre medvetna om att ingen annan än de själva skulle stå ut med den andra och av den anledningen fortsatte de leva ihop.

De visste, bägge, att den andre levde i en livslögn. Och de visste bägge att den andre hade ’gammalt skräp’ fysiskt eller psykiskt, som de inte ville släppa taget om.

Synd att det var sista föreställningen. Annars skulle jag starkt rekommendera att gå och uppleva den. Men det kanske kommer mer… eller annat?

En av ’köksdiskussionerna’.

Teaternyheter på nätet, nummer.se skriver så här.