Denna söndag får gå till min historia som den absolut mest trötta och sega dag sedan…, ja på ett bra tag.
Skrev i går om att känna uppskattning och tacksamhet för det vi har. Idag är jag otroligt tacksam för att jag kunde vara uppe så pass länge så att jag kunde äta lite. Det var dagens promenad som knäckte mig, tror jag? Gårdagens sockerintag kan ha en viss betydelse. Jag frossade i choklad.
Sedan lurar jag på om ämnesomsättningen i den här kroppen är så långsam så det är först idag som jag är s.k. bakfull beroende på fredagens 5 starköl. Långsökt? Visst, men varför inte?
Andra bloggar om: dagen efter
Jag tror att smärta i sig kan skapa trötthet – det tar på krafterna att behålla sin själsliga balans. Så var seg du emellanåt och ligg och ta igen dig – det är nog bara nyttigt!
Hejsan!
Jodå, jag vet att det är så. Och i mitt fall är det nog mest en massa (ca 60%) kroniskt spända muskler som normalt skapar min trötthet.
Men när det blr så här ’extra’ så är det oftast ’onyttigt’ ätande. Jag har tydligen utvecklat någon mystisk ’överkänslighet’ för socker (snabba kolhydrater), rött kött (något med proteinerna som jag inte riktigt klurat ut än), alla sädesslag (troligtvis är det gluten, men jag är inte glutenintolerant. Men däremot har jag en förbannad tarmslemhinna, det kan i sig ge en ’överkänslighet’) och mjölkprodukter (sannolikt lactos, hårda och proccessade mjölkprodukter fungera bättre. I dessa ’proccesser’ blir ju laktos mer eller mindre ’sönderslaget’. Men som med gluten så har jag ingen normal överkänslighet mot laktos (mjölksocker) utan det är även här så att en redan förbannad tarmslemhinna inte vill jobba med jobbigt mjölksocker, så ut med det (->diarre)). Fiberberikade grejer är också något min lömska tarm inte gillar.
Efter en vanlig middag med en del snabba kolhydrater som t.ex. potatis, sås redd på mjöl med stekspad som ’bas’. Och så något stekt kött. Och ofta ganska ’hårda’ fetter. Efter en sådan måltid är det sängen som gäller. Jag blir helt slut.
Äter jag i stället min sallad, som innehåller långsamma kolhydrater och snälla fetter och ’rätt’ protein, ja då blir jag inte trött. Skillnaden är markant. Jag har prövat.
Och självklart har du rätt. Vill kroppen vara seg och trött, lyssna på den, och gör som den säger, vila. Nu ska jag fortsätta var nyttig, jag går och lägger mig. God natt!
Hej!
Jag tror att du är på rätt väg!Kämpa på! Mia Törnblom har hjälpt mig också, särskilt hennes första bok ”Självkänsla nu!”. Det är som du säger bra ”att gilla läget” och lyssna på sin kropp.
Att du försöker röra på dig är nog bara bra. jag äter också GI-kost och mår jättebra på det.Det är inte ovanligt med IBS-symtom när man har långvarig smärta.Magen mår inte bra aav en masa tabletter.
Hejsan!
Tackar för de snälla orden. Egentligen avskyr jag just: ”att gilla läget”. Men det har mest att göra med att det är i grunden ett militärt uttryck. Och att jämföra en krigssituation med en smärtsituation är egentligen väldigt långsökt. Den gången jag bestämde mig för att avsky just ”att gilla läget” var när en inkompeten läkare menade att eftersom han inte kunde hjälpa mig och att han ansåg att det egentligen inte var något fel på mig, trots att jag inte på något vis kunde sköta ett jobb och då menade gå du hem och ”gilla läget”. Jag gick i taket. Tur att hustrun var med. Jag fick till slut rätt på annat håll. Och det berodde på att jag inte gick hem och ”gillade läget”.
Men, ’Twisted sister’, det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess. Numer är jag helt inne på att vi måste ta vara på det vi har och att vi måste värdesätta det vi gör och vi måste uppskatta det vi får. Faktiskt några ’måsten’ som är viktiga. I övrigt är ’måste’ bannlyst.
Att röra på sig har varit ett rättesnöre under hela min sjukperiod. Jag promemerar, cyklar, jympar och mediterar (avspänning).
Flera vårdgivare har varit tveksam till min mening att det gäller att hålla kroppen i trim för att orka vara sjuk.
Att röra på sig och hålla sig i trim, trots muskler som strävar åt andra hållet och egentligen är ständigt utmattade och stela är sannerligen inte lätt. Och att lyckas med det kan faktiskt vara till din nackdel, paradoxalt nog.
Tänk dig att du får en remiss skickad till en ortoped om att denne ska bedömma en patient med Cervikal Spinal Stenos. Då gör sig denne läkare en bild av hur denne patient ska ’se ut’, bl.a. utifrån remissen. En bild baserad på beprövad erfarenhet. Den sannolika bilden: Blek, bekymrat och lidande utseende. Minimal rörlighet i nackregion, axelparti och sannolik rörelseinskränkning i bägge armarna. Tydlig muskelsvaget. Sannolika bortfall (förlamningar och känselbortfall). Klassiska reflexbortfall och reflexförstärkningar.
Och så kommer då jag: Normal hy, obekymrat uttryck, ser lite nyfiken ut. Uppvisar en god rörlighet. Möjligtvis svårigheter att nå maximala ytterlägen men ändock klart godkänd rörlighet. Knappt märkar muskelförsvagning. Bortfall finns men är på något märkligt vis kompenserade. Klassiska reflexförändingar hittas dock.
Efterom denne doktor är van att möta ’sjuka’ patienter så uppstår nu förvirring. Framför sig har han en person som har Diagnostiserad Cervikal Spinal Stenos. Men ser inte sjuk ut. Patienten säger dock att denne ofta upplever skov av stora svårigheter. Patienten beskriver också alla klasiska besvär/symptom men de går inte att se eller provocera fram vid undersökningstillfället.
Vilken bedömning gör denne läkare?
Egentligen är det lustig. När du som patient gör som doktorerna och ’samhället’ vill. Rör på dig, ät rätt, bekymra dig inte, lita på doktorn etc. Så blir du misstrodd?
Märklig värld.
IBS-symtom = Irritable Bowel Syndrome: ”Funktionell tarmsjukdom d.v.s. ger symtom som saknar påvisbara organiska orsaker i form av strukturella, infektiösa eller biokemiska abnormiteter.” eller ”Tarmkatarr”. Källa: Praktisk medicin: IBS.
Egen omskrivning: ”Förbannad tarmslemihinna”
Ja Gud vad det där är sant, jag försöker ju hålla vikten och röra på mig och sminkar mig för att inte se allt för ”vissen” ut och möts ofta då, av vårdfolket jag rör mig bland varje dag, av frågor som ”hur mår du nu?” Numera invecklar jag mig inte så mycket i svaret jag ger, mer än till dem som jag VET verkligen vill veta! Då jag svarar lite så där lagom neutralt så säger dom ”men du ser ju jättefräsch ut!” Då brukar jag svara ”Tack det är ju tur att man inte ser ut som man känner sig”
Men inte tusan har jag tänkt börja se vissen ut för att bli trodd – men så klart bilden de målar upp i sitt eget huvud styr ju uttalandet – fast man kan ju vässa till svaret ytterligare så de får tänka till. Nu menar ju inte de här personerna att vara elaka de vill ju bara peppa en ytterligare med att säga att man ser pigg ut så det får man ta men de ser ju inte ALLT som livskamraten tex får stå ut med att se och höra.
Ibland har jag också funderat på varför vi ”lånar in” så mycket militärspråk i dagligspråket, gilla läget, skarp läge och divisioner ( inom Lt) men jag trodde det var mer lokalt och kom sig av att vi fick en högt uppsatt chef som varit militär länge. Fast vi lånar ju från fler håll idrotten har kanske bidragit med ”time out” och säkert många andra men hjärnan får ”black out” om jag ska fundera mer på det.
Hursomhelst så har vårt språk förändrats massor men det kanske det gjort i alla tider fast ibland då jag pratar med barnbarnen och föralldel även barnen undrar jag om vi kommer från samma land!??
Visst får vi ibland ”gilla läget” men jag kommer aldrig att gilla ett sjukdomsläge så mycket att jag inte vill förändra det till det bättre…och helst få det att försvinna. Så det så!
Kram på sig i söder
Nonna i norr
Hej.
Och så ska jag tillägga att på den här stresshanteringsutbildningen jag går så är så gott som alla exempel från idrotten. De tar dessa exempel för att på så vis bekräfta metodens förträfflighet; att elitidrottare lyckas. Det där är ju ytterlighetspersoner. De är lika vanliga som s.k. A-lagare. De borde inte finnas, medicinskt sett. Jag har ju jobbat i den där missbruksbranchen och en gång fick vi in, på akutpsyk, en kille, för femtielfte gången. Fast det var första för mig. Vi tog aktuella prover, svaret kom. Jag läste det och ropade på killen. Han kom och han stod där framför mig och såg inte så värst sliten ut, tvärtom han var väldigt vältränad. Och då sa jag till han: ”Enligt det här provsvaret så är du död.” Då svarar han: ”Ja det brukar vara för djävliga värden.” Då fortsatte jag: ”Jag tror att det här skiljer sig från de tidigare. Det står ett handskrivet meddelande tvärs över. ’Vi uppskattar inte sådanan här s.k. skämt. Skicka blodprov på en sedan flera timmar död person är inte kul!'” Jag fortsätter: ”Det finns ett värde som de har lyckats mäta, det är promillehalten, du har 6,5 promille i blodet.” Och den personen stod där framför mig, som ju borde vara död och såg inte alls påverkad ut, hans såg närmast välmående ut? Givetvis begriper alla som är insatta i det här att detta var en person som gjort till vana att hinka i sig mängder med sprit.
Vart vill jag komma med det? Ja, denna person och andra ’likasinnade’, ÄR medicinska under. På samma vis är det med elitidrottspersoner. De är också ytterligheter på den mänskliga prestationsskalan.
Ska de då vara lämpliga ideal? Eller: ”Funkar den här metoden på dem så måste de ju funka på dig!” Så behöver det ju inte alls vara.
Kan de inte ta fram kursmaterial och metoder som är anpassade för vanligt folk och som inte är en biprodukt av lyckad terapi på just ytterlighetspersonligheter.
För att knyta an till det Nonna började med; Jag gör så numer att jag förbereder mig och beväpnar mig med frågor anpassade efter situationen (besöket) och aktuell läkare eller annan hälso- och sjukvårdsperonals kompetensnivå. Man måste alltså anpassa sina frågor efter begåvningsnivån. Detta gör jag för att avleda den undersökande personen från att jag ser så ’frisk’ ut.
Och till folk jag möter, brukar jag svara: ”Jag rör på mig.”
Kramar!
P.S Du drack väl inte Arbogaöl????
Nä…
Jag håller mig ihärdigt till Lapin Kulta :me:
Hej Nisse!
Visst känner jag igen det där med att man ser ”för frisk ut”. Men det struntar jag i nu mera. Jag tänker inte se ”sjuk” ut bara för att andra vill det. Jag vet själv hur jag mår och behöver inte bevisa det för någon annan. jag hade inte läst hela din historia när jag skrev mitt förra inlägg och missade därför en del info. har forrtfarnde inte läst allt. Är du sjuksköterska i grunden? Det förklarar i så fall din grundliga genomgång av röntenresultat mm. Imponerande!Jag har problem med koncentrationen och har därför svårt att läsa och ta in så mycket text på en gång.
Vad jag tänker på, när jag läst stora delar av din berättelse, är att du fått väldigt lite smärtlindring? Diklofenak är ingen höjdare att äta under en längre tid, inte konstigt att din mage protesterar. Har du aldrig varit till någon smärtläkare? Om inte vill jag rekommendera det.
Stesolid är starkt beroendeframkallande, som du vet. Saroten är en omodern medicin mot nervsmärta. Det är typiskt för långvarig smärta att den ökar och breder ut sig. Det finns betydligt bättre mediciner. Du skulle kanske vara hjälpt av att få en smärtdiagnos och mediciner/annan hjälp utifrån det?
Jag går själv hos en smärtläkare som är jättebra. Han ger mig blockader i nacke, huvud och rygg. Dessutom äter jag lyrica mot nervsmärtor och det har funkat jättebra. Avslappning är också bra vid långvarig smärta.
Något som har hjälpt mig mycket är Värkstaden. Det är en självhjälpsgrupp för de som har långvarig smärta. Se http://www.varkstaden.se och http://www.rtp.se/goteborg . Där har jag lärt mig att leva i nuet och inte öda tid och kraft på det jag inte kan förändra. Med att ”gilla läget” menar jag att man ibland får acceptera att det är så här och göra det bästa av det. Även om man accepterar det behöver man inte tycka att det är bra.
Jag känner igen det där med ont i ljumsken. Jag hade det i flera år,Jag fick också ont i knäet när jag gick låga sträckor. Men sedan jag varit hos en naprapat försvann det. Pilates har också varit jättebra för att mjuka upp min stela kropp och ge stabilitet åt mage – rygg.
Må så gott!
Hejsan!
För min personliga del hanterar jag idag just detta med att se ”för frisk ut”. Men jag tycker det är bra att vi beskriver fenomenet för de som inte gjort den tråkiga erfarenheten. Så de inte springer på pumpen så att säga.
Jo, jag är sjuksköterska i grunden.
Smärtlindring är vanskligt och ett jätteproblem. Jag har hela tiden legat på en smärtlindringsnivå som varit ”på gränsen”. I samråd med min läkare.
Diklofenak gällde för tiden 2001-2005. Det tar jag inte längre, men inte av anledningen att det går illa åt magen. Mest för att det är ett läkemedel som misstänks kunna ge hjärtinfarkt om det tas i samband med fysisk aktivitet. Och jag är fysiskt aktiv. Sedan är diklofenak som läkemedelstillverkarna rekommenderar för kortvarig smärtlindring och antiinflammatorisk verkan. Av vilken anledning doktorerna låter personer stå på detta preparat år ut och år in är för mig en gåta.
Min mage har krånglat sedan jag var 1år. Det närmaste jag kommit en vettig diagnos är ”magkatarr”. Nu i vuxen ålder 50+ så har jag lurat ut att min tarm är känslig för ’något’ tillsatsämne, vad vet jag inte. Men håller jag mig till produkter som är så lite ”processade” som möjligt så funkar det bättre.
Stesolid är beroendeframkallande ja (och främst ett insomningsmedel och ångestdämpande samt muskelavslappande, ges vid krampanfall. Tillhör de s.k. bensodiazepinerna) och av den anledningen tar jag det max 3 ggr per vecka. Kan för lite om Saroten för att diskutera dess modernitet(medel mot depression men kan också hjälpa mot s.k. neuropatisk smärta). Men ett preparat som har några år på nacken har jag en tendens att tro på framför nyare. Sedan är vi alla individer. Vi är lika olika på insidan som vi är på utsidan och att alla skulle ha exakt samma kemiska sammansättning och funktion anser inte jag vara sannolikt. Vid min förra sjukperiod så hjälpte Saroten bra, ett tag. Jag ”satte ut” den relativt fort. Det är samma nu, jag har börjat sätta ut den.
Och att säga tvärt nej till något som en läkare tror på, kan för all framtid spoliera en god kontakt. Så då väljer jag ”att spela med” och ge det en chans. Det kan ju fungera? Allt inom rimliga gränser förståss.
Jag har ännu inte fått och heller inte begärt att få en smärtdiagnos och jag har inte varit i kontakt med någon smärtläkare. (I min tankevärld är en sådan kontakt det som återstår när alla andra vägar är prövade – utan effekt)
Min egen bedömning är att jag först vill gå de sjukvårdsbyråkratiska vägarna. Alltså väntar jag nu på att få träffa den ortoped som opererade mig i september 2005. Utefter det tar jag beslut om fortsättningen.
Och under tiden försöker jag ligga på minsta möjliga läkemedelsnivå för att lindra smärtan och muskelspänningarna (bl.a. för att spara magen men också för att alla läkemedel är främmande substanser, i våra kroppar, och vi har inte en susning om vad de, på sikt, kan ställa till med). Avspänningsteknik har också god effekt samt egenvald tankemodifiering. Vi kan väl kalla det så när man väljer att ändra synen på sig själv och sitt förhållande till sin omgivning och händanden, främst i nuet. Min främsta och nyaste tanke är att det är lika bra att bygga positiva förväntningar eller att ha positiva tankar om framtiden eftersom du ändå inte vet hur det kommer att bli, det har ju inte hänt och då är det ju bara en onödighet att plantera negativa tankar och förväntningar i hjärnan.
Blockader och lyrica. Än är inte min smärtnivå så hög så att varken blockader eller lyrica (medel främst mot epilepsi men också verksamt mot s.k. neuropatisk smärta). Mitt främsta problem är att mina muskler är kroniskt spända (stenhårda) – de avger egentligen ingen värk och är inte så ömma, men det ger en besvärande trötthet och dålig uthållighet.
Värkstaden ska jag bekanta mig med och jag tackar för ’länkarna’.
Och detta med ”gilla läget”, jag har inte emot innebörden och förstår mycket väl vad du menar och vad du menade. Det är bara det att jag reagerar (rent allmänt) på att det är ett låneuttryck från militären och de situationer som kan råda i situationer vid krigsfronter. ”Göra det bästa av situationen” innehåller lite fler tecken men beskriver bättre vad som avses, i en civil situation. ”Fokuserad” är ett annat ord jag har svårt för. Det kommer ursprungligen från kameratekniken och användes sedan inom elitidrotten för att därefter bli ett modeord inom konsultsektorn och nu finns det överallt. Alla ska ha ”fokus” och vara ”fokuserade”.
Vad skönt att läsa att någon också upplevt mitt ’ljumskproblem’. Det var inte många som trodde på det, förutom nackspecialisterna å Sahlgrenska.
’Twisted sister’, du ska veta att jag verkligen uppskattar att du har synpunkter och att du ifrågasätter, kommer med tips och förslag. Det är utvecklande och jag får tänka efter hur det egentligen är eller förhåller sig. Sedan är ju sådana här ’diskussioner’ väldigt lärorika för ’andra’.
Kör hårt!
Må Bra!
PS
Jag tog mig friheten att rätta I din kommentar och radera de två sista.
DS
Hej igen!
Du har helt rätt i att alla är individer och att en ”gammal” medicin är väl beprövad jämfört med nya mediciner.Jag har provat det mesta och för mig funkar triggerpunktsblockader och botox bäst.Mina nackmuskler är väldigt spända med hårda knölar och de tål ingen belastning om jag inte får blockader. Botox är väldigt bra mot huvudvärk.Har nästan inte haft någon huvudväk det sista året. Det gör också att jag kan hålla ner övrig medicinkonsumtion.
I dagens smärtvård ser man inte smärtläkaren som det sista alternativet när allting annat inte funkat. Långvarig smärta är väldigt komplex och många läkare har för dåliga kunskaper om smärta och ser inte hela männniskan därför felbehandlas många. Om smärtan felbehandlas triggar den nervsystemet, som blir överkänsligt – smärtan ökar och sprider sig.
Trötthet är en vanlig bieffekt av smärta.Hjärnan orkar inte ta eemot så många nervimpulser samtidig.
Redan efter 3 månader ändrar smärtan karaktär och klassas som långvarig. Då påverkas den av fler faktorer. Den fysiska komponenten (skadan) minskar medan andra faktorer,som ekonomi, socialt umgänge/familj och psykologi har större påverkan.
Därför är det en multiprofessionell grupp med läkare, psykolog, sjukgymnast, kurator, arbetsterapeut, som hjälper bäst. Det är också det som SBU förespråkar, ska ta hand om smärtpatienter efter tre månader.
Numera ser jag läkaren som en konsult som jag anlitar när jag behöver det. Jag litar inte längre på att sjukvården ska hjäpa mig. Jag måste själv ta ansvar för mitt liv och min behandling. För det mesta vet jag vad jag behöver…..
Du verkar vara på rätt väg och har kommit långt i din personliga utveckling.Kämpa på!
Jag tackar för dina tankar om synen på i vilket ’läge’ man ska tänka på smärtläkaren. Jag ska fundera på det. Troligtvis omvärderar jag min tanke och tar till mig din erfarenhet och kunskap.
Precis det där med ’överkänsligt nervsystem’ tror jag att jag lider av. Och av den anledningen är nuvarande stresshanteringsutbildning mycket givande. Jag har redan lärt mig ’knep’ att lura kroppen och då inklusive det felinformerade nervsystemet.
Att hjärnan inte orkar med en massa samtidiga impulser när du har kronisk smärta eller kroniskt spända muskler och av det blir hela du trött, det kan jag skriva under på.
Du skriver: ”Den fysiska komponenten (skadan) minskar medan andra faktorer, som ekonomi, socialt umgänge/familj och psykologi har större påverkan.” Jag är inte riktigt med där, till 100%, i att förstå hur du egentligen menar?
Menar du att betydelsen av den ”fysiska komponenten (skadan) minskar” i en total smärtbild? I förhållande till det du har i ditt liv i övrigt, som t.ex: ”ekonomi, socialt umgänge/familj och psykologi”?
I min värld, så är grundorsaken till smärtan konstant, säg en klämd nerv, det ger en viss nivå av smärta. Ju längre tid du får gå med den smärtan så förvärras den av flera faktorer. Kroppen har en mängd s.k. försvar, ett av den är att spänna muskulatur runt omkring det påverkade stället, för att skydda det. Resultat: Den totala värken ökar. I vår moderna värld vill vi inte lyssna på det örat vi medicinerar, i första hand, bort den där värken och så ångar vi på som vanligt. Det där kallas negativ stress (för att sammanfatta en lång harang). Det där s.k. stresspåslaget påverkar vår individ i en negativ, neråtgående spiral. I den resan drar vi på oss mängder med mer eller mindre konstiga besvär. Någonstans på vägen, övergår din värk från tillfällig till kronisk. När det sker, vill jag inte precisera, även det är säkert väldigt individuellt. Men tiden 3 månader som du skriver vet jag att läkarkåren har som ett ”rättesnöre” när de avgör om ett besvär, t.ex. värk är kronisk (långvarig) eller inte.
Jag ska undersöka om vi, inom vår NU-sjukvård, inom VGregionen, har något smärtteam som man kan söka till. Så får jag se om jag är ’kvalificerad’. Det är ju inte säkert?
Och med ”SBU” menar du då: SBU = Statens beredning för medicinsk utvärdering. Och har följande hemsida: http://www.sbu.se/sv/ ?
Känns vettigt det där att se läkaren som ’konsult’. Men jag har fortfarande tillit till vår sjukvård. Den ÄR kompetent, det gäller bara att hitta kompetensen och det irriterar mig att sjukvården självt och läkarkåren är så attans dåliga på att lyfta fram var kompetensen finns.
Jag ser också fram emot den dag då vår traditionella sjukvård, baserad på vetenskap och beprövad teknik kan ta hand med den mängd av profession som finns utanför den där ’vetenskapliga bubblan’.
Oavsett om du litar på sjukvården eller inte så är det klokt att själv ta ansvar för ditt liv. Tittar vi på livet som en helhet så är förhoppningsvis den tid du har kontakt med sjukvården en av de mindre bitarna. Det finns alltså delar, av ditt liv, som är av mycket större betydelse.
Jag tänker som så här; En del viger sina liv åt en arbetsgivare, ger allt, men vem är det som sitter på sängkanten när du är sjuk?
Om jag är på rätt väg har jag inte en susning om men jag hoppas ju det. Och hur långt jag kommit i min personliga utveckling ska vi nog vara försiktiga med att uttala oss om. I min personlighetsutveckling ingår devisen: ”Du är i ständig förändring, det svåra är att fatta det.” Och jag ser hela livet och altet som ett evigt lärande.
’Kaktusblomman’, jag är imponerad av din kunnighet och ser fram emot många kommande kommentarer.
Sköt om dig!
Hej Nisse!
Med att den fysiska komponeten minskar med tiden, medan andra komponenter ökar, menar man att den akuta skadan ofta läker med tiden även om smärtan kvarstår.Det kanske inte stämmer om en nerv är i kläm, det kanske är mer likt akut smärta? Men även om den är akut till sin karaktär triggar den nervsystemet.Men jag har själv haft ischias i 10 år och den försvann konstigt nog när jag börjaade äta Lyrica. Däremot vid andra skador är det ofta så.
Att andra komponenter ökar ju längre tiden går, beror på att med tiden försämras ekonomin pga sjukskskrivning t ex, psykiskt – man blir deprimerad därför att man inte kan arbeta,Fk jagar dig, socialt- man förlorar vänner t ex därför att man inte orkar med deras tempo, fysiskt- andra symtom uppstår (mage, muskler mm), kulturellt- normen är arbete, man betraktas som en parasit av andra i samhället.
Det har funnits en smärtklinik i Uddevalla,men de har haft väldigt lite resurser.Du kan annars begära remiss till Sahlgrenskas smärtklinik.
privat smärtläkare i Falköping som har vårdvtal med VG-regionen.
Visst det är det SBU jag menar. De har inte kommit med så många andra bra saker tidigare eftersom de utvärderar sånt som redan finns. Deras rapport om ryggont var värderlös.men denna är bättre.Som du säger har vården väldigt svårt att ta tll sig alternativ hälsovård.
Vad jag förstår har du gått på många nitar inom sjukvården tidigare? Det är många som blir illa bemötta och nonchalerade i vården,även om motsatsen också finns. Jag har också träffat på några idioter, men de flesta har jobbat på Försäkringskassan (*S*). Där anställer de visst vem som helst bara de gör som de blir tillsagda.
Ha det så gott!
Hejsan!
Tänk va bra! Nu fattar ju t.o.m. jag :me: Förstår precis vad som menas. Jag Kan allt tänka mig att det också kan stämma när en nerv är i kläm. Kroppen (fysiologin) har ju en märklig (delvis outforskad) förmåga att krångla sig förbi. Men lika ofta väljer kroppen att ’klippa av’ nerven eller nervtråden får dö. Men det där funkar inte riktigt. Det är ’bara’ den delen av nerven som ’dör’ nervgrejset både före och efter kan mycket väl leva sitt ’eget liv’, till mindre eller större del.
Det där är ju ruggigt komplicerat. Men effekten kan ju bli som du påtalar. Att själva ursprungsvärken egentligen är borta, kroppen (nervsystemet) har ’kopplat bort’ det. Men likväl kan vi ha värk och ofta mer värk än ursprungsvärken.
Det kan ju dels förklaras med att kringliggande vävnad, muskler och annat jox är fortsatt förbannade eller felinformerade och genererar problem som om ursprungsproblemet fortfarande är där.
Ett annat alternativ kan ju vara s.k. fantomsmärtor. Som många amputerade upplever. De kan ju (har jag läst och hört) få jäkligt ont i en tå, som inte finns.
Det får mig att tänka följande: Just detta faktum att kroppen har en slags självjustering är bakgrunden till att dagens läkare inte vill ’greja’ så mycket med ’ryggont’.
Ge smärtstillande preparat som finns att tillgå, skicka hem patienten och vänta, några år.
I mitt tänk är inte det livskvalitet. Det är bortkastade resurser och ett medvetet skapande av ett helsikes lidande. Det måste gå att få en förändrad syn på det där.
Att ekonomin försämras är uppenbart. Men jag försöker samtidigt tänka att visst är det ändå fantastiskt att vi har det här skyddsnätet över huvudet taget. Sedan kan det ju diskuteras hur det sköts. Men det finns. Och med ’rätt’ handläggning så fungerar det ju.
Självklart påverkas psyket och depressionen eller i alla fall nedstämda tillstånd hänger i och på en. Där kommer en så enkel sak som stresshantering och positivt tänkande väl till pass. Speciellt svårt är det med det du nämner: vilja jobba men inte kunna och en FK som ’jagar’ med ett cyniskt synsätt och lägg därtill vad enkelt det är att i det läget se sig själv som en parasit – speciellt nu, med den politik som förs.
Glädjande nog verkar dock ’regeringen’ ha backat på senaste tokigheten att maximera ersättningen för långtidssjuka till 75% av sjukpenningsgrundande inkomst (SGI). Märk detta väl, det är alltså inte ursprungsinkomsten som det räknas på, utan den lägre SGI. Och den andelen har vår goda regering redan sänkt. Lägg därtill sedan det faktum att vi långtidssjuka får noll effekt av skattelättnader för den skattesänkningen gäller endast för inkomst av arbete (tjänst). Mer pengar i plånboken för de flesta ger högre priser på marknaden (kallas inflation). Det kompenseras inte ’vi’ för, nu. Det sker en viss indexuppräkning som ska vara anpassad till aktuellt kostnadsläge. Med det kan mycket väl komma ett förslag från regeringen att den ska göras mindre (Fan! Jag skapar väl inga ”bra idéer” nu?). Nog om det.
Mycket av det du beskriver, tror jag, att det är fruktsamt, för mig, att bearbeta. Med bl.a. det som du och jag skrivit om tidigare; Var här och nu. Och för min del behöver jag (måste) bearbeta min framtidssyn så att den blir ännu mer positiv. Och så måste jag ta till mig kunskap så att jag på ett förnuftigt (lugnt och ickestressat) sätt kan hantera, bearbeta, möta, de problem som jag ändå kommer att ställas inför.
Remiss till Sahlgrenska, kan var en god idé. Ska diskutera detta med min vårdcentralsläkare vid nästa besök. Bäst att göra det än att bara skita i det.
Kan du e-posta mig namnet på den private smärtläkaren?
’Nitar’ var ett bra uttryck. Ja, det är nästan så jag känner mig ’härdad’. Men jag tror att jag lärt mig och utarbetat en strategi eller ett förhållningssätt så att jag lättare får även den mest hårdnackade läkare att förstå vad man vill.
Jag vill tro att de goda exemplen är fler. Det är bara det att de omskrivs och omtalas inte i samma omfattning som de dåliga. Vi är alla väldigt dåliga, generellt uttryckt, på att ge beröm.
FK, ja, det är ett sorgebarn. Nu senast hörde jag att de höjt ribban på kompetens. Det krävs högskoleutbildning. Men vad jag förstått finns det inget egentligt krav på vilken.
Svår sitts, FK är väl den arbetsplast, myndighet som har mest omsättning och flest fall av s.k. utbrändhet. Och de toppar också listan över arbetsrelaterade sjukskrivingar. Det har jag dock inte kontrollerat om det är sant. Det har jag bara ’hört’.
Det är nog mer politiken, som styr riksförsäkringsverket och försäkringskassorna som hyser de riktiga knäppgökarna.
Men jag har kontakt med så många som har knäppa FK-handläggare så det börjar bli otäckt. Men jag hoppas att det inte är en majoritet. Möjligtvis är jag positiv naivist. Men jag vill inte tänka ens tanken att ’alla’ handläggare på FK är knäppa. De knäppa ’måste’ vara i minoritet. Det måste helt enkelt vara så. Jag hoppas att det är så. Någon som vet? Är det forskat på antalet ’knäppa’ handläggningar (ärenden). Hur många är det? Hur många är det som är bra? Jag har mött och erfarit både och. Min nuvarande handläggning som omfattar två handläggare. En för sjukersättningen och en för sjukpenningen är förnuftiga, lyssnande personer som jag har bra kontakt med.
Nu blev det sådär mycket ord igen? Det behöver väl komma ut?
Sköt om dig och glöm inte att e-posta.
Ah vad jag tyckte mycket om ert debatt här käns onödigt att kommentera om hur mycket rätt Ni har här utom att totalt berömma Er för den och tacka Och tack för uttrycket “Tack det är ju tur att man inte ser ut som man känner sig” den är ju klockren.
Håll Er väl och i bästa hälsa
puss o kram