I går hände det ”ultimata”. Hustrun går i byta-glasögon-tankar. Ja hon har gått ett steg längre. Hon har lånat hem ett gäng som nu ska synas, värderas och tyckas om. Två stycken utkristalliseras. ”Min” favorit och så hustruns.

Paus i handlingen.

Jag lämnar datorn för att gå ut i köket och dricka lite vatten. Vattenglaset står på köksbordet. Jag går fram och griper glaset och känner hur jag trampar på något.

Ett par glasögon. Och det är givetvis hustruns favoriter. Bägge plastglasen ”poppade” ut, det ena sprack. Den ena ”ögonringen” blev helt platt, den andra relativt intakt.

Jag började ju fundera på hur glasögonen hamnade på golvet – Katterna! Självklart.

Vid närmre inspektion visar det sig att bägge skalmarna (den del som sitter bakom öronen) är tuggade på, av tänder större än små vassa kattänder.

Hustrun lägger glasögonen på köksbordet. Efter att någon av katterna ”puttat” ned glasögonen från köksbordet så har hunden tassat fram och gnagt på skalmarna. Strax efter det kommer alltså jag och trampar på glasögonen. Är det max eller va?