Glada björnjägare. 
Läste en artikel, sid 9, i ttela den 7 sepetember 2007. Rubrik: Lyckad björnjakt för Bengt-Olof. 
Jag vet att det förekommer björnjakt och annan jakt och att det måste viltvårdas, jag är inte naiv på det sättet. 
Men jag börjar undra när jag läser följande: ”Så här bra har jag inte mått sedan jag föddes.” och ”Då sköt jag mitt i björnen, rakt i bröstet. Då viker han huvudet mellan ramarna och rullar ned i diket.” samt ”… tog den sig cirka 30 meter.” och till slut ”Sedan gällde det att få bort hundarna, så jag kunde skjuta det avlivande fångskottet.” 

Det här var alltså den här Bengt-Olofs lyckligaste stund. 

På bilden i tidningen sitter han på backen med den döda björnes huvud i knät och ser stolt ut. 

Jägare mår bra (bäst) om de får döda något. 

Det här är ju beklämmande. Vad uppnås? Ärofullt? (knappast) Spännande? (troligtvis) 

Nä, åter igen: Bara heltidsanställda viltvårdare ska få sköta viltvård. 

Ta detta med Älgar. Skogsägarna vill ha bort Älgarna, skjut dem, allihop, de bara förstör (kostar pengar). Jägarna vill inte det. De vill ha fler Älgar – så det finns något att skjuta på. Intressant. 

Och med anledning av spänning så kan jag skriva under på att det är minst lika spännande att ”jaga” med kamera. 

Ja nu vet jag ju inte det egentligen eftersom jag aldrig jagat djur med skjutvapen. I min ungdoms oförstånd var vi tre kamrater som med pilar och pilbåge skulle skjuta Älg. Vansinnigt spännande men någon Älg blev det inte. Däremot tre skiträdda ungar som kutade för livet hem genom skogen.