Äntligen fredag. Trodde aldrig jag någon gång mer skulle få uppleva den känslan.
Fredag, arbetsveckan är slut (en ursäkt till alla er som inte har en arbetsvecka), en lördag och söndag framåt som faktisk kan innehålla precis vad man vill, av ickejobb, om man vill.
Jag har haft perioder i mitt liv då jag även jobbat på helgerna, fastän jag haft ett administrativt jobb.
Jösses! Av vilken anledning gjorde man så?
Antagligen beroende på att det just då kändes rätt.
En period i mitt liv var det så illa(?) att jag ansåg att helgen var ett otrevligt(irriterande långt) avbrott i jobbet.
Det är den typen av personer som går i väggen, blir utbrända (jag slutade i tid).
Det där med att helgen var ett irriterande avbrott i jobbet låter riktigt allvarligt. Jag är numera arbetslös (fick sparken för jag vägrade jobba övertid) och börjar fatta hur jag egentligen har slösat med mitt liv i alla år. Något mellanting typ kortare arbetstid hade kanske varit bättre, men om jag måste välja och klarar mig ekonomiskt så avstår jag hellre från att arbeta.
Anders:
Det var allvarligt. Det hände att jag satt till 03:00, på morgonen(?) och jobbade. Jag åkte alltså inte hem.
Ibland åkte jag hem, hade jobb med mig, jobbade hela natten. Åkte sedan tillbaka till jobbet.
Jag tyckte det var så himla kul. Jag kunde inte låta bli. Jag tvingade mig till att börja använda stämpelklocka. Även om jag inte behövde det.
Hade jag inte gjort det – ja då hade jag blivit utbränd (innan det begreppet var uppfunnet).