Jag tog med mig kameran för att försöka hitta några små grodbebisar att fotografera. Inte en groda. Däremot såg jag mycket annat.
Det första som fångade min uppmärksamhet var en stor samling gula blommor och ovanför dem ett träd med klarröda bär.
Ja och så hunden då förståss som här syns rulla sig. Förhoppningsfullt i något inte allt för äckligt.
Brännässlor är en fascinerande växt, de bränns. Varje gång jag ser brännässlor så kommer jag att tänka på den gång min syster lurade mig att plocka dem. Jag var väl då 3-4 år och min syster sa att jag skulle plocka dem till mamma och att hon tyckte de var fina. Enligt sägnen lär jag vid ett senare tillfälle låst in henne på toaletten som låg ute på gården och när jag fick frågan om jag visste var min syster kunde vara så hade jag ingen aning.
Nästa blid visar ett spännande fynd, ett ormskellett. Troligtvis en snok med tanke på hur de kvarvarande skinnresterna såg ut. Huvudet saknades och svansen. Så det som syns på bilden är ryggraden, alltihopa.
Pilen visar i vilken ända huvudet skulle ha suttit.
Vackra blommor, här nyponros, drar till sig uppmärksamheten.
Granens kottar håller jag reda på. jag har fått lära mig att om en gran bär rikligt med kottar så ”känner den på sig” att den inte har så långt kvar eller att det är andra dåliga förhållanden som gäller och då blir det rikligt med kottar. Mår granen bra så är det få kottar.
Pilarna visar de granar som har få kottar. I mitten ser ni två granar som är fullmatade, med kottar.
Såg en Gröngöling som inte ville fångas på bild.
Små vackra vita blommor som jag inte har en aning om vad det heter.
Svalorna flyger högt.
Vacker gul blomställning.
Trollsländor är inte lätta att fånga när de flyger – men här lyckades jag – även om det är suddigt.
Ett par snokar som svalkar sig och söker föda i vattnet. Det är alltså så att det inte finns speciella vattensnokar. Det är så att vanlig snok trivs väldigt bra i vatten. Och den kan vara länge under också, 20 minuter har jag för mig.
Först ses en bild där en snok kommer simmande under vattnet, mot oss, pilen visar mot huvudet. Man ser hur de gula fläckarna lyser.
På nästa bild här nedan ser vi vid pilen snok nummer två, pilen pekar mot huvudet. Även här ser man denna snoks gula fläckar. Snoken från bilden ovan befinner sig delvis in i en vattentrumma som går under en grusväg, den del som inte är inne är inom rektangeln.
En liten småfisk lyckades jag fånga på bild också.
Den skymtar inom rektangeln. Huvudet är uppåt, mot det högre hörnet.
En liten näbbmus som fått sätta livet till. Kanske blev rovdjuret skrämt och släppte sitt byte? Den kan också ha blivit ihjälskrämd av t.ex. mopedåkare eller annat motorfordon. Det är en femkrona som jag lagt intill så ni bättre får en uppfattning om storleken.
Fjärilar fanns det gott om. Här är ett par som lät sig fotograferas.
Det är en citronfjäril som hänger nedåt.
En buske fullmatat med vita blommor. Tyvärr så stod den i skugga så jag fick inget bra ljus på den. Men i efterredigeringen har jag ljusnat upp och ökat kontrasten i bilden (därför är bakgrunden ’överexponerad’). Kom nu på att jag kunde ha fixat detta snyggare direkt vid tagningen av bilden – jag har ju en inställning för motiv i motljus och dessutom kunde jag lagt på en tvingande blixt – ja, ja, man lär sig.
Andra djur jag brukar se när jag är ute och promenerar; rådjur, räv, ormvråk, massa olika sorters andra fåglar, ekorre, igelkottar samt myror. Ja och så ska vi inte glömma; flugor, myggor, knott, bromsar & blinningar, getingar & bin och allt annat småotyg som svärmar omkring.
Nämen, får jag konkurrens! Va kul att du plåtar så mycket djur och natur. Har du lust att följa med någon tidig morgon under sommaren, så får du säga till. På morgonen är ljuset som bäst för naturfoto. Vi ses väl snart igen?
Håkan
Håkan:
Klar vi ska ses.
Tidigare mornar än de jag presterar nu är inte intressant, men tack ska du ha.
'Konkurrens', det där tolkar jag nästan som att du försöker vara lite spydig. (snällt skrivet). Den dag mina bilder skulle komma upp i din klass – ja den dagen har inte jag i min vision eller fantasi.
Skulle vilja påstå att det här råder en viss klasskillnad.
Tack för en ingående skildrad promenad. Särskilt ormskelettet fascinerade mitt lugubra sinnelag.
Lars Anders Johansson:
Tyckte jag också – skelett är alltid intressanta och definitivt åt det morbida hållet – som jag ser det. Himla tråkigt bara att jag inte hittade själva ormhuvudet.
Tack, och välkommen!