\n\tHemma. \n<\/p>\n
\n\tFår nog säga att jag sällan har uppskattat att komma hem till Sverige så mycket som jag gjort denna gång. \n<\/p>\n
\n\tVåra småvägar, jämfört med England, är rena rama motorvägarna.
\n\tVår generella rumsstandard på hotell är snudd på lyx, i jämförelse.
\n\tOch jag vill nog påstå att vi generellt har ett snällare bilbeteende än vad engelsmännen har. Och då menar jag beteendet i hur man framför sin bil – vårdslöst och med mycket små marginaler. Förarna är dock, i regel, trevligare till sinnet än vad medelsvensson i Sverige är.
\n\tVåran allemansrätt – är oslagbar.
\n\tVår matvariation, och då tänker jag specifikt på grönsaker (okokta), är i jämförelse mycket mera omfattande. Engelsmännen kokar, steker eller syltar (pickled) dem. \n<\/p>\n
\n\tSista natten i England blev sannerligen en riktig finalupplevelse. Jag nämnde i gårdagens anteckningar att rummet var varmt, luktade gammal nikotin. Och att det var totalt oisolerat från gatuljud och tågljud. Nämnde jag att väggarna var kalla? Grannarna på ömse sidor ansåg också att högsta volym på TV’n var en viktig trivselfaktor.
\n\tDet där tåget, var ett snabbtåg som dundrande susade förbi var 10-20 minut. \n<\/p>\n
\n\tJag vet inte hur vi bar oss åt men vi lyckades väl slumra in lite (jag vände mig i sängen så jag fick huvudet in mot rummet). När vi precis håller på att somna in, trotts allt j-a oväsen, då sätter det igång att tjuta något så ini h-e! Totalt förvirrade stuttsar hustrun och jag upp och ställer oss och stirrar ned i ett hörn av rummet. Det vrålhöga ljudet kommer från någonstans vid golvet? Vi konstaterade snabbt att det måste vara brandlarmet. Efter en liten stund slutade det? Hustrun klädde på sig för att gå ut och kolla vad det kunde ha varit. Jag började plocka ihop våra grejor. Det märktes inget? Inte ett liv. Inte mer än att en brandpanel visade via några lampor att något var aktiverat. Tydligen hade någon rökt på rummet – där man inte skulle röka. Och så verkade det som om personalen därmed helt enkelt stängt av brandlarmet. \n<\/p>\n
\n\tSover man tryggt då? Vi somnade i alla fall – efter ett tag. \n<\/p>\n
\n\tOch det verkade faktiskt som om tågen slutade gå vid en viss tid och biltrafiken tunnade ut och grannarna somnade visst, med avstängd TV. \n<\/p>\n
\n\tLite smålömsk var jag dock i morse. Och det var tur att ingen av personalen frågade hur vi hade sovit – de visade sig faktiskt inte. Den enda vi träffade var en liten tös som skötte frukosten. Och henne passade vi oss för att fråga för mycket. Hon verkade vara rädd för sin egen röst (så fort hon sa något, ohörbart, ryggade hon till och såg lite förskrämd ut). Vi åt vår kontinentala frukost kanske snabbare än vad vi var medvetna om. Det kändes liksom angeläget att komma ifrån det här stället så länge vi fortfarande var hela, både fysiskt och psykiskt. \n<\/p>\n
\n\tEftersom vägen till hotellet krånglade igår, valde vi idag att ta vägen söderut, från Harlow, till påfart 7 och M11. Och sedan köra norrut mot avfart 8 och Standsted Flygplats. \n<\/p>\n
\n\tInnan den avfarten (8) var det en s.k. service. Vi åkte av där och tankade, två gånger. Första gången fylldes inte tanken och vi upptäckte inte det förrän vi var nästan ut i motorvägsrondellerna. Tillbaka igen. Här passade vi också på att städa ur bilen från skräp och packa om lite så att vikten blev någorlunda fördelad. \n<\/p>\n
\n\tDärefter hittade vi vägen fram till där vi skulle ställa tillbaka bilen. Det visade sig att jag givetvis missat platsen där man skulle ställa uthyrda bilar så jag fick flytta den. \n<\/p>\n
\n\tBilen blev godkänd och vi fick ett kvitto som visade att vi skulle betala ett antal pund extra för de 4 extra dagarna som vi förlängde hyrtiden med. \n<\/p>\n
\n\tIn till terminalen. Nästa punkt på schemat var att försöka avboka tågbiljetten från London till Standsted. Det enda besked vi fick var att det får vi göra själva via internet. Snabbt kollade vi hur många dagar vi egentligen hade på oss, 6 dagar var det kvar på den eventuella ångertiden. Det där var lite oklart. Men vi stoppade undan dessa papper för åtgärd när vi kom hem. [Har nu skickad ett mejl till en speciell mejladress och bett dem avbeställa.] \n<\/p>\n
\n\tBort och kolla växlingskontor och var vi skulle checka in. Det fanns växelkontor innanför säkerhetszonen och mat. \n<\/p>\n
\n\tVi ställde oss i kön för incheckning. Fick till slut våra boardingcard. Vår sammanlagda vikt på incheckad bagage var 30,7 kg (godkändes). Och vi som trodde vi hade mindre med oss från England än till? \n<\/p>\n
\n\tVi gick raka vägen till säkerhetskontrollen och även där blev vi godkända. Precis när vi kommit igenom så upptäckte hustrun att hon tappat boardingkortet. Till detta hör att normalt sett så brukar hustrun tjata på mig om att jag ska hålla reda på mina papper och då t.ex. ett boardingkort. Och så hade hon nu slarvat bort ett, ja, ja… \n<\/p>\n
\n\tVi letade lite, säkerhetsvakterna letade lite. Sedan gick vi till en information och fick det lugnande beskedet att det ordnar sig, det händer hela tiden. Vi finns ju i datorerna. Det var bara att påpeka för gatepersonalen att vi hade tappat ett boardingcard. \n<\/p>\n
\n\tVi åt lite, sedan växlade vi £ till SEK. \n<\/p>\n
\n\tVi skulle till gate 34. Ett litet automattåg tog oss dit. Vi gick först och pratade med gatepersonalen om vårt (hustruns) förlorade boardingcard. Jodå det skulle ordna sig, vi fanns ju med bägge två i datorn. Vi hamnade därmed riktigt bra i kön. Då tänkte vi att det kunde ju bli trevligt att faktiskt få välja platser. \n<\/p>\n
\n\tNär vi väntat ett bra tag så fick vi meddelandet att det hela var försenat en timma. Då sjönk vi ned på golvet och intog en mer avslappad position. \n<\/p>\n
\n\tNär det var kanske 10 minuter kvar på den timman så meddelar gatepersonalen att vi ska flytta till gate 38. Och den låg bakom oss. Folk rusade dit och effekten blev att vi nu hamnade sist i den kön – j-a skit! \n<\/p>\n
\n\tVi tog det med ro, vi gick och satte oss i ett par fåtöljer så fick de andra köa bäst de ville. \n<\/p>\n
\n\tNär kön började röra på sig efter att de öppnat gaten så köade vi också. Hustrun fick en lapp med nummer 40 på – det skulle räcka sa hon. \n<\/p>\n
\n\tNär vi kom på planet höll flygvärdinnan på att få hjärnstörtning. Du måste ha ett boardingcard förklarade hon envetet. Vi har tappat det svarade vi. Och så visade vi den vita lappen med nummer ”40” på och förklarade att denna fick vi av gatepersonalen. ”No, no, You must have a boardingcard.”, sa hon lite lätt hysteriskt och slet tag i mitt för att visa hustrun vad det var hon måste ha. Jag ryckte tillbaka det och fortsatte med att vi hade ju tappat det och fått information om att det skulle räcka med att visa upp lappen med, antagligen, boardingnumret (jag hade 39). Till slut gav hon med sig. Vi fick gå och sätta oss men hustrun måste tala om vart hon satte sig för cabinpersonalen ville kolla upp detta närmre. Och efter att ha visat dem bekräftelsen på vår betalning med referensnummer m.m. så ansågs det vara OK. \n<\/p>\n
\n\tJag undrar, ska det vara möjligt att komma så långt som upp i planet utan att åtminstone vid ett tillfälle ha fått ett boardingcard? \n<\/p>\n
\n\tVi klämde ned oss i ett par flygplansstolar, planet lyfte och landade å Göteborg City Airport ca 16:00 (Svensk tid). Vi fick vårt bagage. Drog iväg till flygplatsrestauranten, beställde mat och åt. Sonen skulle komma ca 17:30 och hämta oss. Och det gjorde han. \n<\/p>\n
\n\tEfter att ha stannat i Nödinge och hakat upp avgasröret (hade hoppat ur ett upphängningsfäste) så kom vi så till slut hem. Och nu är vi hemma. \n<\/p>\n
\n\tHunden har inte försökt nafsa bort några fler öron fick vi veta. Vi får ta och kontakta hundägarna till den stackars hunden med en nu saknad bit av ett öra. \n<\/p>\n
\n\tHär regnar det – det är vi vana med. Fast det skiljer sig lite, i England, liksom regnet kommer och går, i skurar. Här verkar det regna liksom mer ihållande på ett envetet sätt.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Hemma. Får nog säga att jag sällan har uppskattat att komma hem till Sverige så mycket som jag gjort denna gång. Våra småvägar, jämfört med England, är rena rama motorvägarna. Vår generella rumsstandard på hotell är snudd på lyx, i … Forts\u00e4tt l\u00e4sa