Ljusstöpning<\/b> (70-talet)
\nDetta är en berättelse som gör mig lite illa till mods. Den är egentligen inte rolig, den är hemsk och tragisk. Men är i typisk min stil. Det går att klämma ur den lite rolighet. Om man har humor åt det svarta hållet till.
\nDetta utspelade sig i slutet på 70-talet inför Julen. Vi bodde i ett flerfamiljshus, på 2:a våningen. <\/p>\n
Jag hade alltså fått för mig att stöpa ljus. Att köpa ljusmassa var det inte tal om. Inte när man hade massor med ljusstumpar.
\nNågonstans hade jag läst att man kunde göra ljus i mjölkförpackningar. Så jag tar en 2-liters mjölkförpackning. Gör ett litet hål i botten. Gör en ordentlig knut i ena ändan av det snöre som ska bli ”veke”. Man köper sådana färdigt (ljusvekar). Andra ändan trär jag underifrån in i hålet i botten på mjölkförpackningen. Samma ända knyter jag sedan i en penna och fäster det hela så att ”veken” är sträckt. Allt ser rakt och snyggt ut. <\/p>\n
Nästa steg är att placera en kastrull på spisen som rymmer nästan två liter. I med alla ljusstumpar och på med värmen. Inte för hög värme, bara så stearinet smälter. Allt ser jättebra ut. Med en gaffel fiskar jag upp alla omkringflytande små halvbrända ljusvekar. <\/p>\n
Till slut har jag tillräckligt med smält stearin för att fylla mjölkförpackningen och få det där härligt stora mysljuset som ska pryda vård vardagsrumsbord mörka höstkvällar. <\/p>\n
Att hålla en kastrull med nästan 2 liter smält stearin är ganska jobbigt så jag ställer mjölkförpackningen i vasken. Så slipper jag hålla kastrullen så högt upp. Sakta häller jag i det flytande stearinet. Fyller ända upp tills det är ca 1 cm kvar. Jag ställer undan kastrullen och studerar mitt blivande stora ljus med spänd förväntan och en viss stolthet. FLOSCH! Låter det då. Botten går ur mjölkförpackningen och ljusmassan rinner ned i vasken! <\/p>\n
Typ: ”Jävlar-i-helvete!” är väl det jag tänker och sedan reagerar jag snabbt med att sätta på varmvattnet. Jag ser ju den där ljusmassan framför mig bilda en propp, nere i vattenlåset. Och oh, va pinsamt att behöva ta dit vaktmästare för en sådan grej.
\nTänker då att givetvis skulle jag hällt på bara lite grann i taget och låtit det stelna i omgångar. Jo, jo, det går ju an att vara efterklok.
\nVarmvattnet rinner på så det verkar ju OK. Faran över. Gör rent i vasken och försöker få bort alla spår av mitt pinsamma misstag. <\/p>\n
Efter ”några timmar” stänger jag av varmvattnet. Jag gör bedömningen att nu måste väl allt stearin vara borta ur avloppsrören. <\/p>\n
Detta var på förmiddagen. Vad jag gör sedan, det kommer jag inte ihåg. Men någon gång på eftermiddagen ringer det på dörren och grannen under står där och ser uppenbart bekymrad ut. Och frågar om jag vet något om stearin? Jag ser väl antagligen lite frågande ut, men jag säger som det är att jag tidigt på förmiddagen bar mig klantigt åt och nästan 2 liter smält stearin rann ut i vasken. Men att det verkade vara OK nu eftersom det rinner på bra.
\nGrannen tittade lidande på mig och frågade om jag i samband med ”stearinutsläppet” spolat en massa vatten. Javisst säger jag. Jag lät kranen stå på i flera timmar, varmt vatten, för att det inte skulle bli stopp. <\/p>\n
Grannen ser olycklig ut. Och säger sedan, med en röst lite gråtblandad och lite ilska i, att allt det vatten jag spolat har hamnat i deras lägenhet. Vaktmästaren hittade en stearinpropp strax nedanför deras avlopp. När de kom hem var det vatten i hela lägenheten. Deras lilla svarta pudel satt uppflugen i en fåtölj och såg ynklig ut.
\nNär de började torka upp märkte de att det var något konstigt med vattnet och när de tittade i köket såg de en slags hinna. Över hela diskbänken, på och i alla lådor. Alla köksredskap hade en tunn hinna, med något ”stelt, fett liksom. Golv och mattor var förstörda.
\nDe hade tagit dit vaktmästaren som till slut hittade stearinproppen. Det var först då de egentligen förstod att det var stearin. Och det var då de bestämde sig för att kolla var det kom ifrån. <\/p>\n
Jag frågade om det var något jag kunde göra. Jag fick bara en blick till svar. Jag fick senare veta att de slet i flera dagar med att få rent i köket och köksutrustningen. Golven och mattorna samt vattenskador ersatte och fixade försäkringsbolagen. Vårt bolag gick in och betalade deras självrisk. Men jag kände mig fortfarande skittaskig över att allt merarbete jag skapat aldrig skulle kunna betalas igen. Fy vad jag skämdes! En ljusning i det hela var att de vid något tillfälle nämnde att vaktmästaren gett mig beröm för att jag ”erkände” sådär ärligt, utan vidare? <\/p>\n
Det närmade sig Jul. Så sambon (min blivande hustru) och jag bestämde att vi måste ju ge våra olyckliga grannar någon uppmuntran. Så vi investerade i en jättelik och tjusig Julgrupp.
\nSedan vet jag inte vad som for i oss, för vi tryckte i ett rätt så rejäl ljus i den och så skrev vi en lapp, med en text som i princip lät enligt följande: ”Varde ljus, varde hopp! Hälsningar ’ljusstöparn’ God jul!” <\/p>\n
Det var lite ”kyligt” ett tag efter Jul, men vi kom allt på god fot med våra grannar inunder, igen. Och vi ses fortfarande, när vi råkas, och vi pratar glatt med varandra. Men vi har aldrig pratat ljus. <\/p>\n
Än en gång, förlåt!<\/b><\/i><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Ljusstöpning (70-talet) Detta är en berättelse som gör mig lite illa till mods. Den är egentligen inte rolig, den är hemsk och tragisk. Men är i typisk min stil. Det går att klämma ur den lite rolighet. Om man har … Forts\u00e4tt l\u00e4sa