Egentligen "behöver" jag "arbeta" med min sjukhistoria. Men den är liksom inge kul. <\/p>\n
Vad gör man när man undviker "tråkiga" saker? Jo då fixar man till så det blir snyggt i köket!? Är inte det märkligt? <\/p>\n
I väntan på att lusten och "energin" ska komma över mig och ge mig "kraft" att engagera mig i min sjukhistoria så bestämde jag mig för att delge er ytterligare en av mina "livshistorier". Varsågoda: <\/p>\n
Pappa på styltor<\/b> (1985)
\nVem har inte prövat att gå på styltor? Jag får nog säga att jag är en hejare på att gå på styltor. Till barnens stora förtjusning tillverkade jag en gång ett par styltor.
\nTvå rundstavar och ett par fastskruvade träklossar.
\nBarnen hade våldsamt roligt när de emellanåt hetsade mig till att bestiga styltorna. De sprang runtomkring mig och försökte få mig att rasa ned i backen.
\nDe älskade se sin pappa krälandes på marken. Till barnens stora besvikelse, däremot, är jag som sagt en hejare på styltor.
\nJag kan stå still på stället, gå korta steg, långa steg – nästan springa, gå baklänges och svänga runt – på en femöring. Så det blev mest jag som jagade dem. Vad gjorde det, de var ändå vansinnigt förtjusta åt denna lek, speciellt då jag tappade balansen och smällde i backen. <\/p>\n
Några år tidigare, när jag var i Danmark och spelade badminton. Såg jag en sån där människa som gick på jättestyltor. Han blev en sådär fyra meter hög.
\nDetta hade tydligen gjort ett djupt och oförglömligt intryck på mig.
\nEn sommardag, 1985, var barnen och jag ensamma hemma. Hustrun slet ihop livets nödtorft, godis och leksaker, enligt barnen.
\nDenna dag satt barnen och jag på vår trapp och funderade. På vad vi skulle ta oss till. Hustrun hade bilen. Så vi satt där vi satt. Ja vi bodde på landsbygden då, sex kilometer från närmaste kommunala färdmedel, bussen. <\/p>\n
Jag liksom kände i hela kroppen att det var nåt på gång. Kroppen var full av upptåg. Livslust, äventyr.
\nDet var då den där gubben på jättestyltor for fram och satte sig på näthinnan.
\n– "Nu skall pappa gå på styltor". Sa jag.
\n– "Ja, ja, jaaa!". Ropade barnen, i vild förtjusning.
\nJag hämtade styltorna. Gick in i huset och hämtade elastisk binda och en rulle tejp. Här skulle gås på styltor. <\/p>\n
Jag satte mig på trappan och började linda fast styltorna på mina ben. Normalt befinner sig stödklossen cirka 3,5 decimeter ovanför backen. Jag vände alltså nu på styltorna så att stödklossarna hamnade 1,5 meter ovanför backen.
\nDottern såg mystisk ut och frågade:
\n– "Vad gör du?"
\n– "Det ska du få se, vänta och se." Sa jag, något mumlande.
\nSonen teg och såg ut som om han tittade på en fullkomlig idiot…?…
\nNär jag var nästan färdig med fjärde lindan utbrast dottern:
\n– "Aha!, du ska gå uppochned på styltor, aha, nu förstår jag, aha!" Hon såg mycket fundersam ut blandat med en uppsyn av förväntad glädje.
\nSonen var nu en uppsyn av förväntad glädje. Han såg mycket förväntansfull ut. <\/p>\n
Till slut satt styltorna så pass stadigt så att jag kände mig nöjd.
\nDet skall väl inte bli någon match, tänkte jag.
\nDet är inte helt utan, men jag får nog erkänna att jag hade stora svårigheter att ta mig upp, i stående ställning.
\nVår trapp, var sådär precis för låg. Men med hjälp av husväggen och två små ivriga, påtryckande barn, kom jag så till slut upp i stående ställning.
\nMed fötterna en och en halv meter från marken. Det betyder att även huvudet hamnar 1,5 m högre upp! <\/p>\n
Där stod jag. Ett krampaktigt grepp i husknuten var det enda som höll mig uppe. Jag stod där jag stod. Kom inte ur fläcken. Ner var inte och tänka på. Ett handlöst fall, på en och en halv meter? Jo jag tackar ja. Skrubbsår, bruten arm och inget mer bad den sommaren. Nej tack!
\nDet gick liksom inte att ta sig tillbaka samma väg som jag kom. Trappen var ju för låg. Dessutom fanns ju risken att jag med min lekamen skulle krossa mina barn. För deras hjälp den vägen, var en förutsättning.
\nDär stod jag.
\n– "Jag kommer inte ned!" Ropade jag, upplysande, till mina barn.
\n– "Kan du inte komma ned?" Undrade dottern och började fnissa.
\nSonen snurrade runt, viftade med armarna, hoppade upp och ned, och jublade. Hans förväntningar hade åtminstone blivit infriade.
\n– "Är det säkert, att du inte kommer ned?" Undrade dottern, i en paus i skrattandet.
\n– "Ja!" Upplyste jag henne, behärskat leende. <\/p>\n
Nu var goda råd dyra. Så här kunde jag ju inte stå. Jag såg Hustruns min framför mig. Jag kunde också föreställa mig vad hon skulle säga.
\n"Men?, Nisse, vad gör du? Varför står du där?"
\nVad skulle jag svara på det?
\n"Jag måste stå här, jag kommer inte ned. " Kunde jag ju förståss säga.
\nNu var det bara det, att det var cirka sex timmar kvar tills Hustrun skulle komma hem. Så vid det laget hade jag nog rasat ned av ren utmattning.
\nEller så hade säkert sonen sågat av eller ryckt till i styltorna. För att hjälpa mig, så att säga. Nej, detta var ingen bra utväg. Här gäller det att vara klipsk, fantasifull, ja allt. <\/p>\n
Lösningen på problemet var inte så långt borta. Det gäller bara att ta sig samman. Lugna ned sig. Se nyanserat på situationen.
\nFortfarande krampaktigt hållande i husknuten, förflyttade jag mig mödosamt, mot trappen. Väl framme, instruerade jag dottern att lossa lindan, på det ena benet.
\nSonen fick jag hejdat med ett vrål. Han kastade sig givetvis över det andra benet. Det hade inte varit så bra om bägge styltorna försvann under mig samtidigt. Kross- och skrubbskador.
\nDe fick samsas om vänsterbenet.
\nSå, lugnt och stadigt ned med foten på trappen. Loss med högerfoten.
\nRäddad, räddad från en mycket pinsam situation. <\/p>\n
Hustrun fick höra hela historien av de ivrigt gestikulerande och skrattande barnen. Jag lovade mig själv att inte göra om samma misstag.<\/i><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Egentligen "behöver" jag "arbeta" med min sjukhistoria. Men den är liksom inge kul. Vad gör man när man undviker "tråkiga" saker? Jo då fixar man till så det blir snyggt i köket!? Är inte det märkligt? I väntan på att … Forts\u00e4tt l\u00e4sa