Kanslisten och skrivaren<\/b> (90-talet. När jag jobbade som IT-tekniker och med IT-support)
\nDet började med ett telefonsamtal.
\n– Är det Nisse? Sa en röst.
\n– Ja, det är det, svarade jag.
\n– Ja, det är Gunnel, fortsatte hon.
\n– Hej Gunnel, vad kan jag göra för dig? Sa jag.
\n– Ja, det är lite konstigt. Jag skulle väl ha ringt lite tidigare. Men det är så konstigt. Jag tror att det är något fel på mig. Sa Gunnel.
\n– Är det fel på dig? Undrade jag.
\n– Fel och fel, det är väl egentligen skrivaren. När jag går förbi den så börjar den skriva ut. Och det är bara tomma papper. Och jag har kollat när andra går förbi, då skriver den inte ut. Och det kommer bara tomma papper. Det är jättekonstigt. <\/p>\n
Orden flödade ur munnen på Gunnel nu när hon till slut fick lätta sitt hjärta och berätta om sitt konstiga problem. Jag sa till henne att jag skulle åka ut och kontrollera det hela. <\/p>\n
Jag åkte dit. Då ska vi se. Kan du ta och visa hur det går till, sa jag till Gunnel. <\/p>\n
Gunnel satte sig framför datorn. Fixade litet med några dataadministrativa uppgifter. Reste sig och gick mot dörren. När hon var precis mitt för skrivaren började den skriva ut. Massor med tomma papper. Klart skumt?
\nJag fick stopp på skrivare så den slutade skriva ut. Och bad Gunnel bete sig på samma sätt igen. Hon gjorde det och samma sak upprepade sig. Det var alltså ingen tillfällighet. <\/p>\n
Då satte jag mig vid datorarbetsplatsen och ”grejade” lite. Reste mig upp och gick mot dörren – och skrivaren började skriva ut. Då kunde jag i alla fall trösta Gunnel med att det var inget konstigt med just henne. Hon såg lättad ut. Jag tycke jag såg hur hon ”sjönk ihop” av lättnad. <\/p>\n
Jag hade nu en aning om vad problemet kunde bestå i. Jag kände nämligen något när jag reste mig upp ur stolen. När man reser sig ur en stol så lutar man sig normalt framåt för att lättare komma upp och då kommer huvudet närmre bildskärmen. Det var då jag kände hur det ”drog i håret”. <\/p>\n
Jag frågade Gunnel om problemen började efter att hon fick sitt skärmfilter. Och då sken hon upp och sa att det stämde. <\/p>\n
Jag kröp bakom bildskärmen och såg vad stolpskottet till försäljare hade gjort. Just det skärmfilter Gunnel hade var av en typ som var gjorda dels för att ge en behagligare bildyta att titta på men den var också till för att ”leda bort farlig strålning” som försäljaren hade sagt. Om det nu var så skulle givetvis försäljaren ha satt klämman som ska jorda filtret i ett element eller så. Det hade han inte gjort. Sladden var nämligen så kort så den räckte inte till. Han hade satt klämman för jordning i bildskärmskontakten? <\/p>\n
På just den här datormodellen satt skrivarporten precis bredvid. Eftersom det var så långt mellan datorarbetsplatsen (stort rum) och skrivaren hade jag installera en slags signalförstärkare. En sändare i datorns skrivarkontakt och en mottagare i skrivarens kontakt. <\/p>\n
Nu hör det också till att golvet i den här expeditionen hade en förmåga att ladda upp en människa med statisk elektricitet ganska rejält. Detta hade Gunnel försökt råda bot på genom att köpa en antistatisk matta. <\/p>\n
Jag undersökte mattan och kunde konstatera att den snarare förstärkte den statiska laddningen i en människokropp och det berodde på materialet i kontorsstolens hjul. <\/p>\n
Så Gunnel satt alltså där och arbetade ordentligt laddad med statisk elektricitet. Och när hon reser sig och böjer sig fram ”suger” skärmfiltret åt sig den statiska elektriciteten via huvudet. Den statiska elektriciteten far vidare i den lilla sladden och till klämman som ska jorda skärmfiltret. Men eftersom nu klämman sitter i kontakten för bildskärmen och kontakten för skrivarsladden sitter alldeles bredvid ”hoppar” den statiska elektriciteten över till den. Och i skrivarkontakten sitter ju en s.k. signalförstärkare. Signalförstärkaren får en elektrisk impuls och vidarebefordrar den till mottagaren som sitter i skrivaren. Den mottagaren omvandlar den elektriska signalen, så gott den kan, och resultatet blir att skrivaren får en instruktion om att börja skriva ut. Och inget mer. <\/p>\n
Problemet löstes med att plocka bort skärmfiltret och den antistatiska mattan. <\/p>\n
Strax därefter fick försäljaren sig en ordentlig tillsägelse, från mig och uppmaning att för all framtid hålla sig borta från våra anställda.<\/i> <\/p>\n
OBS. Gunnel är ett fingerat namn. <\/p>\n
Jag ska också meddela att jag ägnat säkert en timma åt att försöka hitta den här berättelsen. För jag vet att jag har skrivit in den i någon datafil tidigare, på jobbet. Jag brukar via ePost skicka texter som jag vill bevara, hem till mig, som en slags säkerhetskopia. Det hade jag tydligen inte gjort i det här fallet. Men nu finns den här. <\/p>\n
Mycket nöje!<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Kanslisten och skrivaren (90-talet. När jag jobbade som IT-tekniker och med IT-support) Det började med ett telefonsamtal. – Är det Nisse? Sa en röst. – Ja, det är det, svarade jag. – Ja, det är Gunnel, fortsatte hon. – Hej … Forts\u00e4tt l\u00e4sa