Politik och Galleri

sömn ok, faktiskt.

Politik – ohälsotalet
Läser följande i dagens morgonblaskan ttela:
”Ohälsotalet minskar
Ohälsotalet är Försäkringskassans beräkning av frånvarodagar som ersätts från sjukförsäkringen under en tolvmånadersperiod. I en färsk undersökning konstaterar man att ohälsotalet i landet minskade med tre dagar eller 12,8 procent under 2009.
Ohälsotalet för december 2009 var i riket 32,8 procent, vilket betyder att siffran sjunker i samtliga län.
Den största minskningen syns i Värmland – 36,1 procent, en minskning med 4,5 dagar. Det högsta ohälsotalet har Jämtland (40,0 procent).
I västra Götaland är ohälsotalet nu 33,5 procent. I december 2008 låg det på närmare 37 procent.”

Jag ska inte orera om artikelförfattarens förmåga att presentera siffror på ett begripligt vis.

Det som får mig att reagera är att jag hört detta med ’ohälsotal’, till leda, och att det är ett begrepp som är relaterat till antal sjukfrånvarodagar.

Det är ju också så att främst alliansen gång på gång nämner att den s.k. rehabiliteringskedjan har haft avsedd effekt, eftersom detta s.k. ohälsotal nu minskar.

Jag känner det som att jag behöver få utrett ett och annat här.

Har politiker frågat sig. Vilka diagnoser det är som ligger bakom. Vad beror det sjuka egentligen på?
Finns det något annat, än individen själv som kan ha orsakat sin egen sjukdom?

Och en massa fler frågor.

Jag känner att jag måste börja fundera på den tid då regeringen, med ’de rödgröna’, och ivrigt uppackade av oppositionen, blivande alliansen, gick till beslut om ett medlemsskap i EU.

Det där kostade pengar. Bl.a. fick inte de offentliga utgifterna vara mer än 2% av BNP. Jag vill minnas att vår låg på ca 4%. Vi hade en ruggigt bra offentlig verksamhet på den tiden.

Men nu fick det ju inte vara så. Politiker kom då på att de ville behålla kvaliteten och bestämde att pengarna skulle halveras men det skulle inte ruckas på kvaliteten.
Jag tänker då på häls- och sjukvård, barnomsorg, skolan all äldrevård m.m. i första hand.

Det skedde massiva besparingar.

Jag tänkte då i mitt huvud att det här kan aldrig gå bra. Det kommer att leda till att folk sliter ut sig. Jag hann inte tänka klart den tanken innan begreppet utbrändhet var en folksjukdom.

Själv är jag övertygad om att de s.k. förslitningssjukdomarna samtidigt ökade lavinartat.

I början på 2000-talet såg den rödgröna regeringen att sjukskrivningarna rasade i höjden, ohälsotalet skenade. Jag visste vad det berodde på. Men helt klart verkade det som politikerna inte hade en aning. De verkade mer ha blivit som tagna på sängen. Fullständigt obegripligt.

Så kunde ju inte politiken ha det. Vi är ju ett välfärdsland. Då ska ju folket må bra.

Den rödgröna regeringen ger uppdraget till Försäkringskassan att halvera sjukskrivningarna eller mer rätt; kostnaderna för sjukskrivningar.

Snacka om symptomatisk behandling.

Vad gör FK då? Jo, de utnyttjar befintliga lagar och tvångsöverför de som misstänks gå på sjukpenning 12 månader eller längre till sjukersättningssystemet. Innebär bl.a. mindre pengar till den sjuke. Det här kallas av många politiker slarvigt för förtidspensionering. Vilket det givetvis inte är. Möjligtvis sjukpensionering.

Vad händer? Jo, FK lyckas med sitt uppdrag, de minskar kostnaderna för sjukskrivningar med 50%. Det hålls väldigt tyst om att de som då går på den betydligt lägre ersättningen, tidsbegränsad sjukersättning, ökat i motsvarande grad. De är ju inte sjukskrivna.

Helt rätt, men de är inte mindre sjuka.

Politiken klappar sig för bröstet och basunerar ut att nu minsann har de fått ordning på det sjuka.

Rekordmånga personer är nu s.k. sjukpensionärer.

Så kommer då ett val, 2006. Alliansen bildas och myntas och ett av det första de gör är att kasta sig över det horribla att så många är s.k. sjukpensionärer.
Men märk väl, de aktar sig för att använda just ’sjuk’ de bearbetar i ställer ’problemet’ som ökat förtidspensionering och så får vi då veta att alla som är sjuka och de som är arbetslösa är i utanförskap.

Så kan vi inte ha det, vad göra, jo virrhjärnorna (med Gunnar Axen i spetsen) snickrar slarvigt ihop den s.k. rehabiliteringsskedjan och därmed ett gäng lagändringar.

Avsikten menar de, är att hjälpa den enskilde individen ut ur utanförskapet och in i gemenskapen igen.

Hur många är det som känner sig hjälpta?

Hur kan man komma på en så dum idé att sätta en tidsgräns på sjukdom?

Givetvis skulle en vettig politik (som varken alliansen eller nuvarande opposition besitter) börja i de ’andra ändarna’.
Företagen skulle få ett ökat krav på sig att knyta vårdavtal med de s.k. arbetshälsorna. På så vis skulle ca 60% av sjukskrivningar fångas upp.

I andra ändan skulle det ha satsats på rehabilitering och ännu mer rehabilitering.

Men först efter det att hälso- och sjukvården fått resurser till att kunna sätta en diagnos och därmed kunna ge adekvat behandling.

Hade politiken börjat i de två ändarna så hade man inte behövt röja och stöka i individers redan mycket besvärliga situation.

Ja men, kan man ju då undra. Vad kommer det sig att de inte gjorde så då?

Jag satt i vart fall och lyssnade på ett antal föredrag som socialförsäkringsutskottet fick som handlade om just detta. Politiken visste alltså om i vilka ändar det var smartast att börja.

Så? Jo, ett jättekonstigt problem.
Offentligheten och då främst hälso- och sjukvården kunde man ju inte bara ge mer resurser, de ska ju ligga på 2% (av BNP), basta! Därmed är den ändan körd.

Den andra då? Arbetsgivarändan. Visa mig den politiker som vågar sätta ökad press på arbetsgivare när vi har maktfaktorn Svenskt Näringsliv som lobbar runt i korridorerna i regeringsbyggnaderna och lite varstans.

Alltså återstår de som inte kan klaga eller försvara sig, de sjuka. Individen angrips och görs skyldig till att det gått åt helsike. Jösses!
Dessutom ska de sjuka också stå för att allt rättas till igen. Det är den sjuke som ska se till att den hamnar in i gemenskapen igen.

Hur kan jag påstå det?

Jo, i allt virrvarr av nya lagformuleringar, regler och direktiv så görs två avgörande skrivningar.
Den ena innebär att den SJUKE ska prövas mot alla på den reguljära markanden förekommande arbeten. Hela Sverige och egentligen hela EU.
Den andra är att rehabiliteringsansvaret överförs från arbetsgivaren till Försäkringskassan. Men eftersom det bara är ansvaret som överförs så läggs görandet över på den SJUKE.

Gissa vad det får för konsekvenser? Kaos givetvis.

Arbetsgivarna jobbar just nu häcken av sig för att göra sig av med alla halta och lytta s.k. omplaceringar som kräver anpassade arbetsplatser och annat otyg.
Det borttagna rehabiliteringsansvaret gör alltså att arbetsgivarna inte behöver bry sig om just rehabilitering av arbetstagare som kommer tillbaka från en sjukdomsperiod och behöver en anpassad arbetsplats. Det är numer Försäkringskassans sak.

Men, FK har inte fått några mandat att tvinga arbetsgivare till några rehabiliteringsinsatser och FK gör inget, de har ju bara ’ansvaret’. Vilket i politiken och myndigheternas värld inte betyder att man måste göra något. Det är skillnad på ’göra’ och ’ha ansvar’.

FK skickar den sjuke till Arbetsförmedlingen…

För att knyta ihop säcken. Sluta där jag började. Ohälsotalet.

Har Svenskarna blivit friskare?
Sjukskrivningarna har minskat, ok, men betyder det att folket faktiskt blivit friskare? Eller, kan det kanske betyda att de blivit räddare?
Är det friskt?

För en politiker är det irrelevant. Kostnaderna för ’staten’ har minskat och det är huvudsaken. Orsaken är egentligen sekundär.
Men självklart klappar sig alliansen för bröstet och menar att deras s.k. rehabiliteringskedja rönt framgång – på samma vis som de rödgröna klappade sig på bröstet när de minskade kostnaderna för sjukskrivningarna med 50%.

Ni och jag vet ju däremot att kostnaderna finns kvar och de personliga sjukdomarna och lidanden.

Promenad
Det är uschligt vad det tar emot. Värken ökar i lårmusklerna ju mer avkylda de blir och ja, jag har långkalsonger.

Precis i slutet av promenaden. I ytterkanten av vårt bostadskvarter hade en postpaketbil kört fast. Han hade inte svängt tillräckligt mycket i en sväng och hamnat med vänster hjulpar upp emot en häck och vid den häcken låg det en snövall.

Under snövallen är det mjukt. På vägen är det mycket hård packad snö.

Såg ju inte så illa ut men den s.k. varubilen kom inte upp. Vaktmästaren och en granne hade ryckt in med skyfflar och grus så efter en stund var bilen loss.

Vila
Efter lunch blev det via i lite över 2 timmar.

Galleriet
Har fått tillökning;
KÄRRAN