Kan någon initierad (gärna politiker) förklara för mig av vilken anledning svensk psykiatri är så stockkonservativ?

Svensk psykiatri (ja i alla fall den i Västsverige. NU-sjukvården, NÄL och öppenspsykiatrin i Trollhättan) verkar ha som grundidé om att en person som mår psykiskt dåligt ger man mediciner och sedan skickar man hem personen (som då lever i liksom en glasbubbla) och hoppas på det bästa och funkar det inte så prövar man med annan medicinering. Sådär håller de på tills någon undrar av vilken anledning personen har så mycket mediciner och då börjar de ta bort dessa vilket får till följd att den nu medicinberoende person blir abstinent (vanligt kemiskt fysiologiskt fenomen som kroppen reagerar med när man tar bort något som kroppen vant sig med) – och då begriper de inte vad som egentligen händer? Varför är personen så orolig? Jösses!

Jag vill nog påstå att jag har ganska så bra på fötterna vad avser psykiatri och psykiatriska behandlingsmetoder, jag har verkat som lärare i psykiatri under åren 1982-1989. Så när jag påstår att om en läkare ger en psykisk sjuk person läkemedel som är tänkta att dämpa de psykiska besvären så ska det samtidigt ske en till början ganska intensiv samtalsbehandling och täta kontroller.

Det där är vetenskapligt verifierat. Vid forskning har man visat att det är det som har effekt.
Endast läkemedel har i ytterst sällsynta tillstånd positiv effekt som enda behandlingsmetod (svårare psykisa tillstånd t.ex. schizofreni, mano-depressiv psykos. Fast relativt täta personkontakter kan inte uteslutas.).

Endast samtalbehandling/kontakt har endast positiv effekt vid lindriga former av psykiska besvär (De flesta neuroser och fobier samt oro). Och när vi kan prata om kroniska psykiska sjukdomar som inte kräver medicinsk behandling.

Läkemedel i kombination med samtal/tät kontakt är det som har bredast, och mest effektiv effekt, på både lång och kort sikt.

Så, varför i h-e arbetar inte psykiatrin så då?

Det handlar inte (endast) om resursbrist. Jag vill påstå att det (också) handlar om ren och skär okunskap, prestige och konservatism. Det är de medicinskt-biologiskt inriktade psykiatridoktorerna som bestämmer.

Det är den konservatismen som dödar folk – tänk på det.