Hamnade i soffan och rattade in 2:an där pågår en bevakning av en debatt med många namnkunniga potentater och ämnet är hur ska vi få jorden på fötter. 

Det slog mig – att i-länderna ser sig själva som en mall för hur livet ska fungera. Att ”vår” livsstil är målet som ska nås. ”Fattiga bönder förvandlas till teknikomgivna affärsmän.” Jag har en känsla av att om respektive land verkligen fick tillgodo det som hör till landet så skulle världsekonomin se annorlunda ut – då skulle fattigdomen inte vara så utbredd. 

Självklart ska orättvisor i världen bort – på något sätt. 

Debatten handlar mycket om att offentlig ekonomi ska lägga en platta som det privata näringslivet sedan kan agera på/utefter, i u-länderna. Man vill förändra synen på de allra fattigaste från hjälplöst fattiga till konsumenter. Något som näringsliv kan tjäna pengar på. 

Det är möjligt att det är möjligt, kanske? 

Men, är det inte så, att det är många av de multinationella toppföretagen, som ligger bakom den utsugning av u-länderna som pågår och har pågått? Sojan & asbesttillverkning t.ex. 

Kina tas upp som ett föredöme. Är Kina det? Ett föredöme? Såg ett program igår där beställare förhandlar med Kinesiska företag om att tillverka Jeans till kostnader som är nästan 20 gånger lägre än vad de kostar i butik (köparen betalade ca 4,1 dollar per byxa (28,16 SEK)). Vad kostar ett par märkesjeans idag? 600-1000 SEK? 
Och den Kinesiska fabrikören betalar de anställda motsvarande 5 öre (0,5 yuan) per hanterad byxa till den anställde. En anställd kan då komma upp i en timpeng på 50 öre. 

Även om ett par Jeans hanteras av så många som 20 personer så blir hanterandekostnaden ca 1 kr / byxa. Sedan tillkommer företagarens övriga kostnader t.ex.: lokaler, maskiner, transport, administration, (+ eventuella personalförmåner?). Räknat per byxa gissar jag att fabrikörens totala tillverkningskostnad blir ca 2 kr/byxa. Och fabrikören får då 28 SEK/byxa av beställaren, det är väl ändå en hyfsad förtjänst? Och ändå klagade han? 

Just dessa anställda hade subventionerat boende och subventionerad mat. Men de fick bl.a. betala för varmvattnet (5 öre per hink). 

Det märkliga var, tyckte jag, var att företagaren tyckte att de anställda var otacksamma? Han ville att de skulle vara gladare (det ökade produktivitet). Den lösning han föreslog var att sparka de lata och premiera de raska? Att sänka lönen ansågs också som ett instrument att få fart på produktionen. 

Och som grädde på moset fick de arbeta dygnet runt, utan lön – för han hade lovat beställaren att klara leveranstiden, i första hand. 

Nu har jag inte tagit reda på hur mycket det kostar att bo och leva i Kina. Men om vi antar att en arbetare, i exemplet ovan, arbetar 10 timmar per dag, varje dag, hela månaden så blir månadslönen 1500 yuan (13,2 SEK). En bondes medelinkomst är ca 3200 yuan (28,17 SEK). Jag lyckas inte hitta vad levnadsomkostnader uppgår till, i genomsnitt. 

Är det såhär som privata initiativ ska rädda världen?