Pedagogik

Jag är ju med Lärarförbundet (fackföreningen). Har ju en bakgrund som psykiatrilärare (Vårdlärare med psykiatri som specialitet).
Och då får jag regelbundet "Lärarnas tidning". I den diskuteras detta med "behöriga lärare", nr 13. Med det menas att både fackförbund och en majoritet av lärarna tycker att man ska ha lärarutbildning för att få kallas behörig lärare. Och sedan är detta utvidgat till kravet att man ska vara behörig för att få tillsvidareanställning.

Först tänker jag att detta är väl självklart och att det säker bara är arbetsgivarnas sätt att slippa betala "behöriga" löner.

Jag gnags dock av en annan tanke, som inte utesluter ovanstående, detta med "lärande"?

Att en lärare gått en utbildning, lärarhögskolan, är det en garanti för att den personen är en bra lärare? Att den kan det som den utbildat sig till? Kan den "utbildningen" användas som en kvalitetsstämpel?

Nej, vill jag hävda. Jag kommer ihåg min egen tid på lärarhögskolan, där jag mesta tiden fick ägna mig åt egna studier och föreläsningarna var rent komiska emellanåt. Kompetensen på lärarhandledarna var tveksam. Vad var det jag lärde mig? Jo det var genom mina självstudier som jag lärde mig mest.

Det jag vill komma fram till är att: det jag kan är det JAG lärt mig, på mitt sätt. Och min förmåga att upprätthålla och förvalta den kunskapen.

När jag gick på lärarhögskolan efterlyste jag personlighetstester. Jag ville helt enkelt att skolan tidigt skulle pröva om de studerande var lämpliga att bli lärare. Något sådant gjordes inte då och mig veterligen görs det inte idag.

Vid ett tillfälle hade vi en föreläsare inne som skulle lära oss "mindmapping". Teori: Man kommer lättare ihåg "grafisk" presentation än text rakt upp och ned.
Nu kommer det lite skryt; Eftersom jag är konstnärligt lagd och har en teori om att det inte är så "enkelriktat" detta med inlärningen. Den består av flera samverkande mekanismer. Där en av dem är "upplevelsen". Så gjorde jag mina "mindmapps" lite mer "uppseendeväckande".
Det hela resulterade till slut i att jag fick "vandra" runt på högskolan och föreläsa i "mindmapping". Var jag "behörig"?

Mer skryt: Jag tillhör (tillhörde) en av de främsta programmerarna, i Sverige, av 3D-program via programmeringsprogrammet Visual Basic och det som kallas DirectX. Jag har inte gått en enda dataskola. Är jag "behörig"?

Det jag vill komma fram till är att; "det man kan" och "det man lärt sig" inte nödvändigtvis är bäst när det kommer från en läroanstalt.

Den rimliga slutsatsen borde bli att den mest lämplige läraren är den som är mest PERSONLIGT lämpad och bäst kan FÖRMEDLA kunskap och ha FÖRMÅGA att skapa gynnsamma miljöer för INLÄRNING samt kunna ANPASSA inlärningen efter INDIVIDENS(elevens) behov.

Jag tycker också vidare att man ska fundera på om skolgången nödvändigtvis måste vara så lång? Vad är den nu, 11 år? 9 år i grundskola och sedan minst 2 år på gymnasiet, eller är det 3 år på gymnasiet?. Något annat leder ingenstans. Det gör oftast inte 11-12 år heller? I de allra flesta fallen krävs minst 3 år på gymnasiet för att studera vidare på någon högskola i minst 3 år till. Först därefter kan man börja fantisera om jobb, om ens då?

Om nu det mesta lärandet sker via "inlärning" och då via "egna studier" så borde det räcka att på ett tidigt stadium koncentrera sig att "lära ut den tekniken" och därefter kan unga i sin egen takt presentera "sin" kunskap. Jag vet att den pedagogiken får mer och mer utrymme numer.

För visst är det så att en del "lär" fortare och andra behöver längre tid på sig. Och då borde SKOLTIDEN bli mer flexibel och anpassa sig efter individens behov.

Att det inte blir så här, vill jag skylla på en konservativ lärarkår. Ja, kanske är en konservativ politik lite inblandat också?

Länge leve Pedagogiken (och didaktiken)!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *