blogg.ngn.nu

Nu har jag skrivit klart, för den här gången, om långtidssjukskrivning.

Har varit till Borås idag. Pulsen hade bjudit dit oss. Vi fick träffa ett gäng samarbetspartners som presenterade en mobil lösning för bl.a. kommunal omsorg.
Ett företag stod för produkten streckkodsläsare som kopplas till mobiltelefon (några modeller av SonyEricsson) samt en WEB-lösning. Inskannade streckkoder (vilket representerar en mängd siffertecken) skickas, via mobiltelefoni och GPRS till en WEB -server där data lagras i en databas och kunde sedan presentera på i princip valfritt sätt (mängden pengar avgör).

Telenor var där och representerade mobiloperatörn.

Pulsen representerade det vi kan kalla vår verksamhetsapplikation.

Och så var det med ett företag som stod för själva den konsultativa samordningen eller projektledning, marknadsföring etc.

Idén var väl OK. Men jag skulle vilja två saker.
1. Att Pulsen stod som en slags huvudentrepenör.
2. Få sett en demo på en fungerande integration. Det fick inte nu. Den fick vi liksom föreställa oss.

Och så har jag idag lagt till ett antal ord om svartsjuka i det s.k. forumet för VardagsPsykiatri

Hunden och katterna har fått sig en vaccination var. (Av veterinären alltså, via hustrun)

Har funderat på det där ett bra tag och egentligen hade jag tänkt lägga ut något som var mer färdigt. Nu valde jag att inte göra det.
Mest med tanke på att andra skulle kunna vara med och bidra till att dessa internetsidor om det jag kallar vardagspsykiatri skulle kunna bli något riktigt bra – något användbart.

Välkomna att spana in mitt trevande försök:
Amatörtyckanden om VardagsPsykiatri

Idag har vi varit och plockat med det sista i min systers lägenhet. Slängde en hel del skräp.

Promenerade utmed kärleksstigen i Trollhättan.

Handlat lite.

Och så har vi tittat på melodifestivalen och jag liksom svenska folket gillade Marie Lindberg från Munkedal. Den låten vinner i längden – tro mig.

Och så har jag börjat dokumentera mina tankar om vardagspsykiatri. Vi får se om det kan bli något av det.

Och så här på slutet ska jag nämna att mina tankar är hos mina kamrater i Frisksi&Svettis VBG, i kväll. Flera av dem är på fest, en kickoff. Hoppas att ni har kul!

Kan någon initierad (gärna politiker) förklara för mig av vilken anledning svensk psykiatri är så stockkonservativ?

Svensk psykiatri (ja i alla fall den i Västsverige. NU-sjukvården, NÄL och öppenspsykiatrin i Trollhättan) verkar ha som grundidé om att en person som mår psykiskt dåligt ger man mediciner och sedan skickar man hem personen (som då lever i liksom en glasbubbla) och hoppas på det bästa och funkar det inte så prövar man med annan medicinering. Sådär håller de på tills någon undrar av vilken anledning personen har så mycket mediciner och då börjar de ta bort dessa vilket får till följd att den nu medicinberoende person blir abstinent (vanligt kemiskt fysiologiskt fenomen som kroppen reagerar med när man tar bort något som kroppen vant sig med) – och då begriper de inte vad som egentligen händer? Varför är personen så orolig? Jösses!

Jag vill nog påstå att jag har ganska så bra på fötterna vad avser psykiatri och psykiatriska behandlingsmetoder, jag har verkat som lärare i psykiatri under åren 1982-1989. Så när jag påstår att om en läkare ger en psykisk sjuk person läkemedel som är tänkta att dämpa de psykiska besvären så ska det samtidigt ske en till början ganska intensiv samtalsbehandling och täta kontroller.

Det där är vetenskapligt verifierat. Vid forskning har man visat att det är det som har effekt.
Endast läkemedel har i ytterst sällsynta tillstånd positiv effekt som enda behandlingsmetod (svårare psykisa tillstånd t.ex. schizofreni, mano-depressiv psykos. Fast relativt täta personkontakter kan inte uteslutas.).

Endast samtalbehandling/kontakt har endast positiv effekt vid lindriga former av psykiska besvär (De flesta neuroser och fobier samt oro). Och när vi kan prata om kroniska psykiska sjukdomar som inte kräver medicinsk behandling.

Läkemedel i kombination med samtal/tät kontakt är det som har bredast, och mest effektiv effekt, på både lång och kort sikt.

Så, varför i h-e arbetar inte psykiatrin så då?

Det handlar inte (endast) om resursbrist. Jag vill påstå att det (också) handlar om ren och skär okunskap, prestige och konservatism. Det är de medicinskt-biologiskt inriktade psykiatridoktorerna som bestämmer.

Det är den konservatismen som dödar folk – tänk på det.