blogg.ngn.nu

sömn orolig, svettig. Sura uppstötningar (massa onyttig mat sent på kvällen)

Historia
Fick den här av en bekant i går kväll under nyårsfirandet.
[Visa mer...]

Data-Ubuntu
Automontering
[Visa mer...]

Mina Live-värden:
[Visa mer...]

Hälsoläget
Morgonen: Trött, värk. Efter frukosten går jag och lägger mig igen. Vaknar vid 12:00, medicindax. Somnar igen, vaknar vid va 14:00.
Under dagen: Vi hade tänkt att gå på bio idag men det får vara. jag behöver bli lite bättre först.
Kvällen: Börjar bli trött, igen.

Jobbat 2 timmar idag.

Håller på och filar på en ny blogg. Har tänkt att den ska handla om Cervikal Spinal Stenos.

Eftersom jag då är så fruktansvärt upptagen så fyller jag upp dagens inlägg med en kul historia, hämtad från ev av mina serietidningar (Hälge, nr 2 2006):
”Oskar är betjänt hos gamle greven som är förfärligt döv. Greven kom hem sent en kväll. Oskar öppnade, bockar och säger med förakt i rösten:
- Jaså, du kommer hem nu, ditt svin! Du har väl som vanligt supit och skämt ut dig?
- Nej, Oskar, sa greven. Jag har varit i stan och provat ut en utomordentligt effektiv hörapparat.”

Onsdag morgon

Uppsnappat:
Hustrun pillar med en grej.
Maken: Akta dig det kanske är ett intelligenstest.
Hustrun: Nä det är det inte för jag klarade av det.

Onsdag kväll
Ledig dag.

Var till bassängavslappningen.

Åkte sedan till Trollhättan och hjälpte mor & far med ett väggfäste till nya platta frukostTV’n – svettigt!

Hemma har jag ägnat resten av dagen åt att rensa bort filer från datorn. Det blev 6st DVD. Ja jag gjorde bedömningen att jag ville ha dem (filerna) kvar.

TVÅ pojkar i en engelsk internatskola blev ovänner redan från början, och fiendskapen bara växte sig starkare med åren. Den ene blev sjöofficer och avancerade med tiden till amiral, den andre, som var katolik, valde den prästerliga banan och blev i tidens fullbordan biskop. De träffades inte på många långa år, men en vacker dag stötte de händelsevis ihop på perrongen till en järnvägsstation i London. Bägge hade förändrats åtskilligt och biskopen hade lagt kraftigt på hullet, men de kände genast igen varandra. I sin fotsida dräkt stegade biskopen fram till amiralen, som stod där i sin guldglittrande uniform, och sade:
“Kan stinsen säga hur dags tåget till Aberdeen går?”
Amiralen rörde inte en min, utan svarade i korrekt förbindlig ton: “Om exakt en halvtimme. Men är det verkligen välbetänkt att företa en så lång tågresa i damens tillstånd?” -UP
Källa: Ett urval ur Det Bästa, Ett gott skratt… Reader’s Digest AB, Stockholm (233/67/06 Det Bästa) Kristianstads Boktryckeri AB

Ett gäng historier kan väl vara kul så här på en lördag?

*********** Gustaf nr 5 2004 *************

- Vad krävs för att någon ska begravas under militära hedersbetygelser, undrade korpralen.
- Jo, svarade den värnpliktige, man ska väl först och främst vara död!

#

Anderssons hade fått brev från sonsonen i det militära. Herr Andersson läser högt:
- I förra veckan, skriver han, blev han utnämnd till korpral.
- Kära hjärtanens, säger fru Andersson, alla redan. Han har alltid varit hemskt ärelysten av sig. Bara han nu inte ställer till med krig också …

#

Lärarinnan i första klass berättar att en del barn föds för tidigt och en del för sent. Då räcker lille Pelle upp handen och ropar lyckligt:
- Tänk vilken tur jag hade som föddes på min födelsedag!

#

Lille Erik frågar sin mamma varför pappan har så lite hår på huvudet.
- Det är för att han tänker så mycket.
- Men mamma, varför har du så mycket hår?

#

- Ät upp den nyttiga spenaten nu, så får du fin frisk färg på kinderna.
- Nä, jag vill inte bli grön i ansiktet!

#

Två småkillar slogs ute på gatan och en äldre dam rusade fram och frågade varför dom slogs. Då svarade den ene snabbt:
- Det började med att HAN slog tillbaka!

#

En liten pojke hade just lärt sig att läsa. Han började bläddra i telefonkatalogen och utbrast förvånad:
- Andersson, Andersson, Andersson … det var en rackare till att ha många telefoner!

#

Lilla Karin kommer ut från köket med husets största förskärare i handen:
- Titta här mamma, nu ser ni inte efter mig ordentligt igen!

#

En far skulle försöka vara pedagogisk med sin lille son som hade lite marigt med matematiken.
- Om jag lägger tre ägg i korgen här på bordet och så tar jag två av dem. Hur många har jag kvar då?
- Men pappa, kan du verkligen lägga ägg? Varför köper i så fall mamma dom på ICA

#

Det ringer i telefonen hemma hos Eriks familj. En röst säger:
- Hälsa mamma att jag kommer hem till er i kväll.
- Vem då?
- Bergström!
- Va? Jag hörde inte!
- Bertil, Erik, Rickard, Gustav, Sigurd, Tage, Rolf, Östen, Martin.
Lille Erik släpper förskräckt luren och ropar till sin mamma:
- Mamma, det kommer en hel massa gubbar hem till oss i kväll!

#

Pär är ute och promenerar med sin hund. Han möter sin lärare i engelska som han har stor respekt för. Läraren stannar och frågar vänligt:
- Vad heter hunden?
- The … the dog!

***************************************

I går hände det ”ultimata”. Hustrun går i byta-glasögon-tankar. Ja hon har gått ett steg längre. Hon har lånat hem ett gäng som nu ska synas, värderas och tyckas om. Två stycken utkristalliseras. ”Min” favorit och så hustruns.

Paus i handlingen.

Jag lämnar datorn för att gå ut i köket och dricka lite vatten. Vattenglaset står på köksbordet. Jag går fram och griper glaset och känner hur jag trampar på något.

Ett par glasögon. Och det är givetvis hustruns favoriter. Bägge plastglasen ”poppade” ut, det ena sprack. Den ena ”ögonringen” blev helt platt, den andra relativt intakt.

Jag började ju fundera på hur glasögonen hamnade på golvet – Katterna! Självklart.

Vid närmre inspektion visar det sig att bägge skalmarna (den del som sitter bakom öronen) är tuggade på, av tänder större än små vassa kattänder.

Hustrun lägger glasögonen på köksbordet. Efter att någon av katterna ”puttat” ned glasögonen från köksbordet så har hunden tassat fram och gnagt på skalmarna. Strax efter det kommer alltså jag och trampar på glasögonen. Är det max eller va?

Ljusstöpning (70-talet)
Detta är en berättelse som gör mig lite illa till mods. Den är egentligen inte rolig, den är hemsk och tragisk. Men är i typisk min stil. Det går att klämma ur den lite rolighet. Om man har humor åt det svarta hållet till.
Detta utspelade sig i slutet på 70-talet inför Julen. Vi bodde i ett flerfamiljshus, på 2:a våningen.

Än en gång, förlåt!

Den här brukar jag berätta så ofta så hustrun numer himlar med ögonen.

Att döda en Geting med ett ”karateslag” (sent 70-tal)
Jag var elev på kirurgen 2 Vänersborgs lasarett. Eftersom getingarna var aktiva och rätt så ”på” så bör detta ha varit på sensommaren.
På kirurgen 2 fikade man, när vädret tillät, ute på en balkong som vätte mot söder. Det var fullt med folk som satt och fikade och jag kom ut på balkongen. Eftersom det var fullt valde jag att stå, nära dörren. Det var också elevens uppgift att svara på ”ringningar” när det var fikapaus. Så det var liksom ingen ide att sätta sig.
Nåväl, nästan hela personalstyrkan sitter där i solvärmen och njuter av fikat, då kommer fridstöraren. En geting! En del blir smått hysteriska och försöker gömma sig? Andra tjuter lite lätt och några viftar ivrigt med armarna.
Då hör jag mig själv säga: ”Ta det lugnt, man dödar dem med ett karateslag i nacken.”. Scenen frystes, sedan säger någon, liksom på skoj: ”Jodu, det skulle jag vilja se.”
Jag svarar: ”Kolla här!” Getingen kommer åt mitt håll och jag sätter pekfingret mot tummen för att ”snärta till”, ni vet. När getingen är precis framför mig ”snärtar” jag till med pekfingret. Träffar getingen? Insekten far iväg i en båge och landar mitt på fikabordet. Då säger jag: ”Så gör man.”
Någon vid bordet böjer sig fram och tittar på getingen, som är mycket död, och huvudet hänger liksom lite på sned. Personen utbryter: ”Det var som fan! Nacken är knäckt.”
Allas blickar riktar sig nu mot mig. Jag slår ut med armarna, höjer axlarna lite, lägger huvudet på sned och säger: ”Vad var det jag sa? Man dödar dem med ett karateslag i nacken.”

Då kommer en geting flygande in över fikabordet? ”Kolla här!” Hör jag mig själv säga. Getingen kommer åt mitt håll, jag ”spänner karatefingret”. SNÄPP! Jag träffar getingen? Denna gång åker den åt andra hållet i en vid båge och landar på balkonggolvet.
Personen som ”släpat” ut mig, går fram och tar upp getingen och släpper den triumferande mitt på bordet och säger: ”Där ser ni! Och kolla efter, nacken är av!”
Flera huvuden lutar sig fram och konstaterar att så är det. Nu vänder sig ett antal smått förskräckta ögon åt mitt håll. ”Det är enklast så. Man tar dem med ett karateslag i nacken” Säger jag, rycker på axlarna, vänder mig om och lämnar en mycket förvånad ”publik” bakom mig.

Det är de enda två gångerna i hela mitt liv som jag lyckats med detta. Jag har försökt senare men bara missat. Så, jag får väl leva på mitt ryckte?

Ovanligt lite getingar i år?

Dags att lite försiktigt lätta upp det hela.

”Barnmisshandel” (80-talet)
Detta är en märklig historia som bottnar i den vidriga förekomsten av barnmisshandel.

Då talar jag om för dagisfröken att det är alldeles sant. Jag slog och barnen skrek. Vi hade kuddkrig!

Man kan ju undra var barnen fick infallet från att måla upp ett skojigt kuddkrig på det där sättet? Dottern var 4-5 år och lillebror 2-3 år.

Sensmoral: Barn har fantasi!

Dags att lätta upp det hela, eller?

Movieboxen: (Våren 1988)
Egentligen började det hela dagen innan. Vi brukar hyra en moviebox emellanåt. Barnen måste ju få sin beskärda del av video-tittar-behovet tillfredställt. Som förälder får man i gengäld en behaglig stund, som präglas av harmoni och tystnad. Om vi bortser från videooljudet.

Jag bryter ut i ett hysteriskt skratt. Arbetskamraten syns inte till, han hade gömt sig. Villt skrattande tar jag boxen, ut ur lokalen. De övriga närvarande såg lätt roade ut.

Ett skratt förlänger livet!