Bild på bloggens författare

Nisse

blogg.ngn.nu

Tiden före (historiken) till den här bloggen finner du här
(fast jag är 'snart' klar med att ha överfört 'allt', hit):
ngn_blogga_nu

tis 12-feb-2008 23:30



Besvärsläget
Idag vibrerade hela högerarmen? Så jag får revidera föregående påstående om att det var i bröstmuskulaturen. Annars lunkar livet på, om än lite skakigt.

Förvirringsläget
Glömde ringa till Spine Center? Så då får det bli i morgon onsdag då.
[Tillägg (glömde det?)]: När kl närmade sig 13:00 så började jag undra vart tusan hustrun tagit vägen med bilen? Jag såg ju att hennes busskort låg på byrån i hallen. Och jag hade ett svagt minne om att hon skulle till tandläkaren.
Det var då det började gnaga något men jag kom inte på vad. Jag hade i alla fall missat bussen så det var bara att klä sig för cykeltur, till stresshanteringen, lätt stressad.
På väg ut möter jag hustrun. Jag var omedvetet återhållsamt irriterad (undrar hur det ser ut?) och förklarade mina tankegångar om bil, buss och cykel. Då upplyser hustrun mig om att hon ju berättat för mig att hon skulle till tandläkaren, sedan fika med en kompis åka hem för ett kort besök och hämta katten och sedan åka och hämta modern och deras katt och sedan till veterinären. Och därmed var bilen upptagen hela dagen och vi hade kommit överns om att jag då skulle ta bussen.
Givetvis stämde allt det där. Det var bara det att jag glömt att skriva in det i min analoga och/eller digitala almanacka och då ’finns det inte’, i min värld. I sin överväldigande snällhet körde hustrun sin lite lätt förvirrade make till stresshanteringsutbildningen – så jag slapp stressa dit :me:

Stresshanteringsutbildning
Det var ju stresshanteringsutbildning idag. Kursledarna är ihärdiga. De envisas med att min utopi inte är ”rätt”. Jag tror jag börjar fatta vad de menar – synd bara att de inte kan säga det?
Jag tror att de menar följande; När jag tänker mig min utopi så ska den inte baseras på att jag i nuet har begränsningar, utan jag ska låssas som om jag inga besvär har alls och så fantisera utifrån det.
Jag är nog, egentligen väldigt dålig på fantasier, jag tror jag är en sådan som liksom lever ut knäppheten direkt. Och de flesta (rumsrena) fantasierna lever jag ut, efter bästa förmåga. Och jag bär inte på några drömmar som är ouppnåeliga. Till vad nytta skulle det vara? Däremot bär jag på en naiv tro om att jag faktiskt kan bli bra, en gång till. Den tanken vill jag inte ge upp.
En dröm har jag, det ska erkännas och det är att bli oförskämt rik och kunna göra allt det där ’braiga’ för andra människor som de inte skulle kunna få annars.
Och jag fortsätter att imponeras av deras didaktik (lärsituation i nuet, rummet). Vi börjar med ca 15-20 min avspänning i ett lugnt fint rum. Sedan går vi till ett mindre rum, utan ventilation. Där finns ca 10 stolar, med relativt mjuk sittdyna, faktiskt, för att vara av den stapelbara plasttypen med stålrörsben. Jag väljer alltid att ta med mig en sådan där ’sittkil’ i hårdskumgummi. Där får vi sedan sitta, i 2 timmar och 40 minuter. Nej, nu ljuger jag, idag fick vi faktiskt en paus på 10 minuter. Men, då skulle vi, under den pausen, sätta oss i grupper om två och två och diskutera och berätta om våra utopier. Vi blev tre i våran grupp. Den ena fattade inte vad det handlade om för hon var inte med på föregående gången och den andra hade inte kommit på mer än ca 15 ord. Men vi (jag) ’tvingade’ den ’oförstående’ att fritt tänka sig vad hon helst skulle vilja göra. Hon blev en fågel – jättetjusigt!
Skit i det! Det blev ju liksom ingen paus av det där.
Och vi fick faktiskt en paus till; Vi fick ställa oss upp och trampa. Då införde jag en s.k. ’gladövning’, som jag anammat från F&S-ledare Gunilla i Vänersborg. Upp med bägge händerna i luften och klappa dig sedan på låren och se dig omkring – då blir du glad. Det tyckte alla var skitkul och så lyckades jag förlänga vår 10-sekunderspaus till 20 sek.
Sedan skulle vi då ’redovisa’ varandras utopier. Jag lyssnade intensivt för att få en bättre förståelse av vad en utopi kan tänkas vara för något så jag studerade berättarna och våra handledare. 6 av 8 berättade om en helt vanlig dag som de fick göra vad de ville av. 2 hade en utopi om platser utomlands, mycket verkliga och tydliga. Den enda som avvek var ’vår flygare’. Och så blev jag då den sista personen som skulle få min utopi återberättad av gruppens tredje person, hon med 15 ord. Jag tycker att hon gjorde det bra och det lät precis som de där andra 6, med ’vanliga’ dagar, där de kunde göra som de ville. Men när jag tittade på handledarna och deras uttryck, russinliknande, så förstod jag att det nog likt förbaskat var fel.
Och dessutom säger den en av dem: ”Nisse, nu får du inte bli arg, men du måste tänka dig att det finns en nivå ovanför, i din utopi. Utgå inte från att du har besvär.” Bra att få återkoppling (feedback, för er som är fast i svengelskan och inte fattar vad ’återkoppling’ betyder), men vofför ska jag vara den enda som får negativ kritik. Alla de andra fick bara positiva kommentarer. Det är inte lätt att vara ödmjuk i dylika situationer. Men jag kommer att ge igen på utvärderingen. Så det så!

Veterinärbesök
Vårat kattkräk, Linus, av modell RagDoll. Nu tre år. Ståtlig och fin men dock kastrerad. Han fick idag sin återkommande vaccination mot en massa mystiska kattsjukdomar (som jag aldrig sett på en katt? Eller hört talas om någon?). Hustrun skötte det där. Och i sin outgrundliga snällhet engagerades min moder i detta med deras katt, Maja, av rasen Perser (tror jag?), en sådan där stackare som har nosen inåt i ansiktet i stället för utåt. De har ofta andningsproblem och ögonbesvär. Och så måste de ha speciella skålar etc. Nog om det.
De blev vaccinerade. Hustrun kom sedan med det intressanta förslaget att katterna skulle få bekanta sig med varandra. Med baktanke om eventuell ömsesidig passning.
Kan egentligen inte säga om det gick bra eller dåligt. Maja låg som fastvuxen i sin transporlåda, om vi bortser från ett äventyr om ca en meter till en kattsandlåda för att uträtta behov. Vår Linus som var på hemmaplan for med huvudet fram och tillbaka och vädrade något som normalt inte brukar vara där. Och till slut hittade han henne. Försiktigt kikar han nyfiket in i Majas transporlåda, sedan hörs ett fräsande, två fräsande och så då ett morrande som får transportlådan att skaka. Då bestämmer sig Linus för att reträtt är ett intelligent alternativ. Han rusar ut i vardagsrummet och sätter sig och stirrar med störa ögon in mot hallen och dörren in till badrummet där den där hemska kattdamen sitter och låter hellömsk. Han gör efter ett tag några försiktiga kik, från köket. Samma ljudliga ovälkomna respons. I det läget verkar det som att han egentligen skiter i den där lömska saken. Så jag bestämmer mig för att detta första försök får vara nog. Vår katt kanske också behöver gå på ’sin’ toalett. Så jag stängde Majas transportlåda och ställde upp henne på en bänk i hallen.

Och nu är det kvällen! Tänk vad tiden går – när det händer något.


Andra bloggar om: , , ,


 

Subscribe without commenting

Skicka den här texten/blogginlägget Skriv Ut Det Här Inlägget Share

6 Kommentarer till “(Katt)Tisdag”

  1. Nonna Sweden

    Vad jag har skrattat åt din beskrivning av katternas möte. Läste det på jobbet och skrattade så tårarna rann och just då kom min arbkompis Per in och började fråga om ett mail han skickat som jag inte kunde öppna i min dator. Han trodde jag grät men jag sa att jag läste nåt roligt bara.
    Tror inte våran vita tigermadam skulle uppskatta sällskap heller. Vi hade en kisse med blandning av norsk skogkatt tidigare, som hette Kurt och han skulle stanna hos oss medan min dotter var på BB och födde Dennis ( 15 åringen) men blev kvar i 10 år. Så fick vi av samma dotter ”ärva” en 10 -12 v gammal blandrasvovve 1995 som hade svårt att vistas ensam hemma, Dixon, och när han anlände skulle du sett Kurt. Han låg under kökssoffan och morrade i två dar sen fräste han och gick stora lovar runt den nykomne galningen. Men..dom blev kompisar, inte så att dom umgicks nära och intensivt men dom respekterade varann och när Dixon blev för yster och skuttade FÖR nära så höjde Kurt kardan och då backade han. Klor är vassa så dem ville han inte ha i nosen. När Kurt blev sjuk och fick avlivas så sörjde och sökte Dixon en hel vecka.
    Så ge inte upp med kissemissarna du kan ju bara se till att ha en vattenspruta (blomsprayflaska går bra) nära ifall de skulle ryka ihop. Som sagt det går undan då det händer nåt om dagarna du kanske kan bli ”kattränare” på halvtid så flyger dagarna iväg?
    Sköt om dig, hustrun och Linus
    Kram Nonna

    [Kommentera]

    nisse svarade;


    Vi har en sådan blomspruta. Tånkte inte på den just då. För jag var ganska säker på att de inte skulle ’ryka ihop’. Linus är ju kastrerad.

    Hankatter flyr heller än tampas med en kattdam.

    Men det kan ju ändå vara bra att ha och ta till – ifall att.

    Det där får mig att tänka på en av våra f.d. hankatter, Måns. Fin utställningskatt (till vår överraskning). Champion å allt på internationella utställningar m.m. Han var en Somali. Underbar katt. Mycket saknad.

    Innan han kastrerades så fick kattvärlden ta del av hans gener. Folk med Somalihonor kom hem till oss och så fick då vår Måns vara avelskatt.

    Det där är inget nöje. De fick hålla till inne på en toalett. Där Måns kunde hoppa upp i tvättstället för att söka skydd. När katter pippar och det är liksom klart så gör det tydligen attans ont för honkatten.

    Och de blir som galna och ger sig då på katthanen – först och främst. Så av den anledningen måste de ha en tillflyckt (tvättstället).

    Vid ett tillfälle var jag på besök på den där toaletten satte mig till ro på WC-stolen och uträttade det man brukar. Just precis då, får katthonan för sig att bli skitkåt. Kråmar och vrålar och viker undan svansen. Vår Måns gjorde sin plikt. Så lång såg det trevlig ut.

    Sedan, under ett kort ögonblick så fick han liksom snabbt dra ut den och så hoppade han då snabbt upp i tvättstället och satte sig sedan och tittade med stora ögon.

    Jag hade vid det läget dragit upp fötterna och satt alltså helt uppe på toaringen. Fortfarande med byxorna nedhasade. Och jag var skiträdd. (notera den fyndiga anknytningen till ’skit’)

    Katthonan vrålade. Kastade sig hit och dit. Gjorde utfall och såg fullständig vansinning ut. Jag tänkte då att detta kommer inte jag hel ifrån.

    Det gjorde jag. Men vofför ska katter ha det på det viset? Jösses!

    Kramar!

    [Kommentera]

  2. Kristina Birkesten Sweden

    Nisse!
    Jag undrar också hur du ser ut när du är omedvetet återhållsamt irriterad? :o)Vilken syn!
    Vibrerande arm? Jag börjar bli ordentligt nyfiken på vad nerverna egentligen ställer till med? Vibrationer, skakningar och ryckningar och f-n och hans mormor!!

    Hade velat se mötet mellan Linus och Maja. Där hade inte alla rosa foppatofflor i världen hjälpt…
    Varma kramar!

    [Kommentera]

    nisse svarade;


    Med tanke på hur invecklat nervsystemet är och vad det har för uppgift och vad det ska hålla reda på så är jag glad för att jag inte får uppleva allt som skulle kunna vara möjligt :me:

    Det blir nog fler försök – om hustrun får råda.

    Kramar!

    [Kommentera]

  3. Gunveig Finland

    Stackars Linus, först ska han inte få njuta av vackra kattdamer och sen kommer det inramlande någon argsint sån och använder hans toalett. Jag skulle nog också bli smått sur över sån behandling.

    Kram till Linus

    [Kommentera]

    nisse svarade;


    Linus var inte det minsta sur. Han var skiträdd.

    Jag tror inte det var han som började fräsa. Det var nog Maja. Kattkvinns är lite mer vrånga av sig.

    När det kommer till dylika möten. Verkar det som.

    Linus Kramar tillbaka.

    [Kommentera]

Skriv en kommetar till “(Katt)Tisdag”

United States Den här flaggan kommer att visas tillsammans med din kommentar (på första 'nivån').

Proudly powered by WordPress. Temat (layout) gjort med WordPress Theme Generator.
Copyright © blogg.ngn.nu. All rights reserved.
Creative Commons License NGN-Konsult © 2007
This work is licensed under a Creative Commons Attribution 2.5 Sweden License.