Tänkvärd Lördag

I går satt hustrun och jag samt några öl och diskuterade ditten och datten. Men mest handlade det om väldigt viktiga spörsmål. Hur vi mår? Hur ska vi hantera våra liv? Vad ska det bli med det hela? Hur ska vi förhålla oss till det?

Mitt i detta diskuterande går hustrun och hämtar en bok; Mia Törnbloms: ”Självkänsla nu!”. Och ur den läser hon följande: ”Om vi inte uppskattar och känner tacksamhet över det vi har kommer vi aldrig att känna oss nöjda med det vi får.”

Den där meningen innehåller massor med förstånd.

Kan man inte uppskatta det jag har nu. Vad händer då med de mål jag har? Som jag rusar mot i en allt stressigare fart. Och jag gör massor med uppoffringar på vägen, för att nå ’dit’. Till en punkt, där jag likt förbaskat inte kommer att känna mig varken tacksam eller nöjd. Och det, av den enkla anledning, att är jag inte nöjd i nuet så kommer jag sannolikt inte att vara nöjd i kommande ’nu’, i dået. :me:

Jag måste alltså bearbeta nuet och känna mig nöjd och tillfreds, för att ge mig en chans att även i framtiden kunna må bra.


Andra bloggar om:


2 svar på ”Tänkvärd Lördag

  1. Ja inte är det lätt, vare sig att vara drabbad eller att vara anhörig. Jag brukar vända på det och tänka hur jag skulle göra om det var jag som var anhörig. Förresten, drabbad kan vem som helst bli när som helst, (jag blev det 2000 på en utlandsresa och ansåg mig själv helt frisk före det) och vi får alla hjälpas åt att göra det bästa av alltihop som kommer oss till del.
    Vi som inte funkar som förr har vår sorg, oro och våra funderingar inför vår framtid och de anhöriga har säkert sin, det bästa är så klart om vi kan försöka dela sorgerna, lägga dem i en hatt kanske,eller i alla fall göra vårt bästa allihop för att komma vidare. Det är lätt att fastna i smärtor och bara se sig själv men en påminnelse om att vi lever i tvåsamhet eller anhörigskap skadar inte. Hoppas bärsen oxå var bra!!
    Själv har jag fått fläskkotlett och potatismos och gått med i Viktklubb.se. igen!! (var med förra våren men nådde aldrig slutmålet har bara 4 kilon jag vill bli av med men känner att det styr upp mina portioner och hjälper mig se vad som är tokigt, tycker upplägget och tallriksmetoden är kanonbra)
    Kram Nonna

    • Det får mig att återkoppla till Psykiatrin:
      Det som stör mig mest, är det mer eller mindre nästan omänskliga förhållningsätt som politiker och s.k. psykiatritjänstepersoner uppvisar. Gentemot den del av mänskligheten som har sämst förutsättningar att få sin rätt. De som inte av egen kraft eller förstånd kan få sin stämma hörd och som då har beroende av anhöriga och nära samt ideellt hjälpande. När då ’makten’ inte vill lyssna på de som ärligt vill företräda de som inte mår bra. Och när då ändå ’ord’ vill uttalas, ja de ska det kväsas.

      Jag vill inte på något vis försvara våra stora psyksjukhus. Men jag kan tänka mig fler mindre gruppboenden. Men vilket är värst att ’skydda’ en person gentemot en ’hotande’ förvirrande, svårförståelig omvärld genom att fysiskt skydda dem och omge dem med förståndig vård eller att droga dem så de upplever sig ’skyddade’ och sedan sätta dem i ensamhet och kalla det ’frihet’?.

      Ölen satt fint.

      4 kg?! Jag har väl typ 15 kilo som borde väck. Min taktik är att skynda långsamt. De där extra kilona ’hoppade’ ju inte på mig. De smög sig dit. Då gäller det att smyga bort dem också.

      Kramar!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *