.jpg)
Först: Socialstyrelsen
Jag fick det där telefonsamtalet från socialstyrelsen och fick pratat med en Byrådirektör (lustig benämning, egentligen. Är man chef över en byrå (möbeln) då? 
) Det blev ett bra samtal. Jag lägger det där bakom mig nu.
Mamma: Vill du gå vidare med den där psykiatritjänstepersonen så får du hantera det på eget vis. Jag släpper det också.
Men jag kommer fortsätta att kritiskt granska och bemöta Psykiatrin i synnerhet och hälso- och sjukvården samt allmän politik i allmänhet.
Så. Alla Ni som kämpar för era anhörigas (patienters) rätt till vettigt omhändertagande och adekvat omvårdnad, ge inte upp. Och jag är med!
[Not 15:02]: Nja, fick ett svar från den där psykiatritjänstepersonen och har skickat en uppmaning tillbaka. Så helt ‘släppt’ är det inte.
e-Post
Idag har jag ägnat timmar åt att läsa, begrunda och besvara ePost från personer med skiftande problematik och frågeställningar. Fortsätt! Fråga är pedagogikens (kognitionens) viktigaste redskap när det gäller att utvecklas och förstå. Ett annat bra redskap i kampen till ett högre medvetande är att skriva av sig det man bär på. Skriv utav bara attan! Och gör det gärna i bloggform. Det händer faktiskt att det ’dyker upp’ läsare som faktiskt känner igen sig och att det som skrivs blir till nytta för de som läser, på så vis att du kan alltid få en annorlunda syn på en företeelse. Att skriva ned och beskriva sina erfarenheter och upplevelser kan vara enormt värdefullt för andra. Det kan ge tips. Det kan hindra någon från att begå samma dumheter. Det kan ge någon en ide om att pröva något de inte hade en aning om att det ens existerade. Det kan utveckla andra människors liv. Andras liv kan bli mer invecklade. För de hade inte en aning om hur de egentligen mådde, förrän de läste om det.
After Work
Nu ska här vilas och förberedas på en stunds After Work med hustrun. Vi åker till Swania eller om det numer heter Scandic hotell i Trollhättan. Det ligger vid klaffbron. Välkomna!
[Not 15:53]: Andrade planer! Det blir pizza och öl, hemma hos oss, i stället. Så välkomna hit! Ta med er egen dricka och mat
Sköt om Er!
Andra bloggar om: after work, Psykiatri, självmord, socialstyrelsen, ryggbesvär, Nacke, värk
![[Valid RSS]](/images/valid-rss.png "Validate my RSS feed")
![[Bild: Google Analytics]](http://blogg.ngn.nu/images/Google-Analytics.gif)
Det handlar ju om att vi alla behöver utbyta tankar att dra vårt lilla erfarenhetsstrå till den stora stacken där vi alla kan ta för oss.
Skrev nog i mitt första inlägg på din blogg – det jag schabblade bort såklart – att du har lagt ner ett helt fantastiskt jobb på att katalogisera ryggproblematiken, man kan använda den som uppslagsbok och det gör jag ibland eftersom minnet inte fungerar som det ska så får jag påminna mig själv ibland. Tack för ett fantastiskt jobb och tack för att du gjort det tillgängligt för oss andra.
Psykiatrin har mycket kvar men det var ju det där STOOORA steget man bestämde sig för att ta då man la ner alla psyksjukhus och skulle integrera alla patienter i det samhälle dom, i en del fall, aldrig ens sett. Vi hade ju Furunäsets sjukhus i Piteå och jag lovar att det var många som bott där hela sina vuxna liv som man såg slängas ut i verkligheten. Människor från min egen by som man sen barn minns ”varit på Furu” skulle nu bo själva i egen lägenhet. Det här gjorde ju att de som inte lider av psykiska sjukdomar utan kanske ”bara” har en tillfällig depression inte ens kommer fram i den kö som bildades då alla dessa personer skulle integreras. Jag anser att man inte ens var i närheten av att se konsekvenserna av sitt beslut. Sen måste ”runt-om-synen” förändras, varför är man ifrån vårdsidan så rädda för att be om hjälp, stöd och råd från närstående som känner den person som har problem? Det finns inget så skuldbelagt för anhöriga som just självmord, man kan vända på allt hur många varv som helst och hur man än snor sig så skulle man kanske inte gjort så den där gången, eller tagit tag i det där, den andra gången osv.
Jag ber till den Gud jag egentligen inte tror på att jag ska slippa vara med om den kontakten fler gånger att mina närstående ska få vara friska och att de eldsjälar som finns och tyngs ner under ”överheten” ska orka fortsätta att kämpa för alla som inte orkar driva sin egen kamp.
Klart vi skulle kommit på pizza o bärs men jag tror att den hinner kallna o jag ska få grillad kyckling med vildris och big sallad o en egen liten bärs och under tiden får jag sitta och blogga och läsa och filosofera och drömma om Tenerifes strandpromenad där jag rappt ska marschera snart. Inte fy skam för en vindpinad kärring!
Sköt om dig och hustrun!
Kram Nonna
[Kommentera]
Nonna, du är en klippa och ett fantastiskt stöd. Jag blir lite generad av berömmet men samtidigt är det ju jättetrevligt att få. Och det är ju faktiskt en del i det som driver mig framåt. Att det jag gör uppskattas.
Psykiatrin, den är idag jättesvår att tackla. Jag kan inte förstå av vilken anledning det måste vara ‘antingen eller’. Det var ju helt riktigt att lägga ned dessa jättelika instutioner som skapade massor med hospitalisering. Och då s.k. kroniker.
Men tillvägagångssättet, som var nationellt. Det var grymt och totalt befriat från någon mänsklig tanke. I Vänersborg t.ex. reagerade kommunen (som enligt det nationella beslutet (Agnes) skulle ta över ansvaret för psykiatrivård som inte var slutenvård) först när ca 100 st f.d. psykpatienter hade tagit sitt liv. Det byggdes / startades då snabbt upp ca 4 gruppboenden för de stackare som inte klarade ensamheten i en lägenhet. Det var inte med respekt för den personliga integritetn som de stora psyksjukhusen lades ned. Det var för att tjäna pengar.
Och sedan såg naiva och okunniga politiker och tjänstemän en framtid som var fri från personer som var beroende av att skyddas från samhället. Tanken var ju att all psykisk ohälsa skulle fångas i sin linda. Och att det skulle byggas upp ett stort förebyggande arbete som byggde på samarbete mellan olika samhällsinrättningar.
Och det var väl där det sket sig främst. Och skiter sig.
Sedan har det ju inte hänt så värst mycket inom den psykiatriska kompetensen. Den hänger ju fortfarande upp all sin behandling på ett s.k. medininskbiologiskt synsätt (det som styrde de stora psykinstutionerna).
Politikerna skulle ha tvingat psykiatrin till mer miljöterapeutisk inriktining.
Nu säger psykiatrin att de jobbar så men i verkligheten agerar de inte därefter. De lägger fortfarande största tilliten till att det är kemiskt återställande av en kemisk obalans i hjärnan som är den mest framgångsrika vägen. De pratar om vikten av samtidig samtalsterapi men de erbjuder den inte – det saknas resurser.
All tillit läggs till att öppenpsykiatrin ska fungera både som uppfångare av begynnande psykisk problematik och omhändertagande av de som kommer från akutpsykiatrin. Det saknas resurser för det där.
Och dessutom ställer hälso- och sjukvårdens uppdelning till det hela. Det är kommunerna som ansvarar för de s.k. psykiska gruppboendena. Och då beslutar om vilka som ska få tillgång till dessa. Det är Vårdcentralerna (primärvården som tillhör regionvården) som ska ha kompetens att fånga upp tidiga signaler på psykiska besvär och sedan remmitera till öppenpsykiatrin (som också är regionalstyrd) . De s.k. mobila teamen är ofta kommunala men lika ofta tillhör de primärvården (regionen). Vårdcentralen kan också remmitera till den s.k. akutpsykiatrin (regional). Men varken Vårdcentraler eller öppenpsykiatrin har mandat att placera personer med svår psykisk problematik i kommunalt psykiatriskt gruppboende. Det måste gå via regionens akutpsykiatri.
Var plockar man in anhöriga i den där karusellen? Hur sker egentligen de s.k. vårdplaneringar? Om de ens förekommer? Och om de förekommer, i vilket skede?
Hur tacklas alla dessa tabun som underbygger att psykisk sjukdom är något man måste smyga med? Där akut och öppenpsykiatrin självt är den som mest hjälper till att bibehålla och stärka dessa fördomar.
Jag har givetvis inga bra lösningar. Det jag däremot vet är att samhället behöver mer mänsklig omvårdnad att erbjuda de som kommer från akutpsykiatrin så de inte åker direkt till sina ofta ensamma boenden och en sporadisk kontakt med öppenpsykiatrin.
Nu gör regionpsykiatrin tvärtom. De regionala psykiatriska behandlingshem och boenden som finns, ska läggas ned. Den vården ska ske i den, enligt politiker och psyktjänstemän, kompetenta öppenpsykiatrin i samverkan med den kommunala psykiatriomsorgen. Ingen av dem har resurser till detta och kompetens saknas också. Den kompetens som idag finns bygger på slutenspsykiatrins omvårdnad. Så det där är dömt att misslyckas.
Det är en stor cynism, från främst regionala psyktjänstepersoner och regionpolitiker, och brist på respekt för människor med psykisk problematik och deras anhöriga.
Oj, vad många tecken det blev?
Ha det gott du och maken också!
Kramar
[Kommentera]