Bild på bloggens författare

Nisse

blogg.ngn.nu

Tiden före (historiken) till den här bloggen finner du här
(fast jag är 'snart' klar med att ha överfört 'allt', hit):
ngn_blogga_nu

tis 23-maj-2006 9:00



Det är väl dags för en berättelse? Det var ju ett tag sedan. Ni som är sugna på fler klickar på ”Stories” här till vänster (röda sidolisten) 'fliken': Berättelser, en bit upp på sidan. 
Denna berättelse kräver en varning då språket kan väcka anstöt för känsliga läsare. Ordet ’kuk’ förekommer flitigt och gillar ni inte det så sluta läsa här. 

Furan till Mor (1981) 
Mor har aldrig varit främmande för att prata eller diskutera om sex. Kan nog beteckna henne som frispråkig. 

Det var dags för 50-års present. Vad hittar en då smågalen hjärna på för något? Jo, det självklara; Mor ska ha en vacker och ståtlig träkuk. 

Det dög inte med vad som helst. Jag letade länge innan jag hittade det perfekta sprickfria, hårda och snyggt ådrade kärnvirket av fura. Att jag valde fura har å göra med att jag ansåg just det trädet vara den bästa representanten för fallossymbolik. 

Jag sågade till en ca 30 cm lång, fyrkantig träbit. Skissade på frihand en lite lätt böjd ståkuk med ett proportionerligt ollon samt en fyrkantig sockel att stå på. 

Först bearbetade jag trästycket med såg. Sedan kniv och stämjärn. Därefter vidtog ett grovslipande med en s.k. rondell. Nästa steg var grovslipning för hand. Finare och finare sandpapper förbrukades i hög takt. 

Vi bodde vid denna tid på Snödroppsvägen i Vargön. Där hade vi en redskapsbod, bredvid ingången. I denna redskapsbod hade jag också installerat en arbetsbänk med tillhörande skruvstäd. 

Det s.k. ämnet till träkuken hade jag fastspänt i skruvstädet. Och det var här jag stod och bearbetade mitt verk. 

Mot slutet, då man verkligen såg vad det var och jag hade kommit till en blank fin lyster, på träkuken, stod jag som vanligt och handputsade. Jag hade det fina sandpapperet i handflatan och jag hade ett prydligt runkgrepp om träkuken och så bearbetade jag den frenetiskt upp och ned. 

Då kommer en granne, i något ärende, han passerar ju givetvis då den öppna dörren in till redskapsboden där jag står och runkar på en träkuk. 

Vad gör du?” Frågar han. Och ser lite lätt förfärad ut. 
Ja, jag gör en träkuk.” Svarar jag. Och känner hur jag blir generad? Fast jag försöker se ut som om det är det jag brukar göra. Jag har fortfarande kvar mitt handtag om träkuken med höger hand. 
Jaha, varför då da? Vad ska du ha den till?” Fortsätter grannen. Och ler lite lurigt. 
Den ska bli en present.” Upplyser jag. 
Till vem då?” Vill han veta. Och jag ser att han slappnar av en smula. 
Mamma.” Svarar jag och inser hur utomordentligt underligt detta låter. 

Grannen blev alldeles tyst, tittade på mig och gick. Han glömde tydligen av vad det var han egentligen kom för. 

(Jag har för mig att grannen återkommer, smygande, med en kamera. Men detta är ytterst svaga minnesfragment som kan vara efterkonstruerade eller något som mitt psyke puttat ned i det undermedvetna?) 

Denna händelse avskräckte inte min iver i att färdigställa detta konstverk. Jag fortsatte min bearbetning. Den sista behandlingen var med ytterst fin stålull. Med lödpenna brände jag in i träsockeln: ”Till Mor” (tror jag?) 

Snygg låda införskaffades samt silkespapper. Ytterst vacker presentpapper med vackert passande snöre knutet till en burrig snörrosett. Och med en sedvanlig grattislapp. 

Om jag inte minns fel så blev mor glad över att få en så snygg träkuk. Hon insåg att jag hade lagt ned min skäl och känsla i den. 

Så var det då dags för ”uppställning” av Mor tillsammans med sina presenter. Och här får jag nog tillstå att jag var smått elak eller vad man nu kan kalla det. Men jag noterade att mor hade smugit in träkuken lite bakom de andra presenterna så den inte syntes. 

Tycker du inte att den är fin nog för att förtjäna främsta platsen.” Säger jag. Och då flyttar givetvis mor fram den, snäll som hon är. 

Av någon märklig anledning blev denna välbearbetade träkuk för det mesta förvisad till ett golvskåp i köket och togs bara fram vid ”speciella” tillfällen? Undrar om den är kvar? 

 
Skicka den här texten/blogginlägget Skriv Ut Det Här Inlägget

7 Kommentarer till “Berättelse”

  1. Jenny Sweden

    HAHAHA!!!!
    :-D
    Tack för ett gott morgon garv!!!
    Den var bra :-) !

  2. Nisse Sweden

    Jenny:
    Vassego! Visst är det skönt med ett skratt!

  3. Håkan Sweden

    Kommer du ihåg konstnären som bodde/bor? på Restadvägen. Hans dotter (ca 49 år nu) arbetade i psykiatrin tidigare. Gjorde inte han en dylik present som räcktes över till en något rodnad kollega till Eva och mig för många år sedan? Hör med Eva!

  4. Nisse Sweden

    Håkan:
    Har hört med hustrun. Hon kan inte erinra sig just detta. Men det låter väldigt sannolikt.
    Hans konstverk var ju ofta åt det hållet.

  5. ab Sweden

    Tror inte jag skulle ha kommit på att ge min pappa en snyggt sandpapprad vagina i present… Jösses, finns det någon konstig present du INTE kommit på, Nisse? Dina föräldrar måste se fram mot jular och födelsedagar med skräckblandad förtjusning och stor nyfikenhet!

  6. Nisse Sweden

    ab:
    Nu var ju det där 1981. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess och även jag har "mogna" eller vad som nu skett.
    Mor och far kan känna sig trygga. I alla fall från mitt håll.
    Det där med "snygg sandpapprad vagina", till far. Det var ingen dum idé. Ska fundera på den. :-)

  7. Mamma Sweden

    Konstverket finns kvar

Skriv en kommetar till “Berättelse”

United States Den här flaggan kommer att visas tillsammans med din kommentar (på första 'nivån').


Pga av spam så går det inte längre att sk prenumerera på kommentarer till inlägget.
Dessutom, din kommentar visas inte förrän jag godkänt den.

Proudly powered by WordPress. Temat (layout) gjort med WordPress Theme Generator.
Copyright © blogg.ngn.nu. All rights reserved.
Creative Commons License NGN-Konsult © 2007
This work is licensed under a Creative Commons Attribution 2.5 Sweden License.